Smärtsam läsning

[190917] Det här är en roman som är en ursinnig uppgörelse med psykiatrin. Men det handlar också om barndomen, ungdomen, äktenskap, skilsmässa och föräldraskap. Skriven direkt ur hjärtat, utan kapitelindelningar, får man betrakta den som helt självbiografisk, så vitt jag förstår.

190 sidor om det kanske svåraste en människa kan gå igenom: elchocker för att få bort bipolär sjukdom. Och att drabbas av minnesförluster, som biverkningar.

Linda Boström Knausgård var tidigare gift med norske författaren Karl Ove Knausgård och de har fyra barn tillsammans. De skildes för tre år sedan och om smärtorna som det orsakade kan man också läsa, inbakat i denna skildring om hennes tvångsintagning på en psykiatrisk avdelning mellan 2013 och 2017 som hon periodvis var.

”Fabriken” kallar hon sjukhuset för, där hon utsattes för upprepade serier av ECT-behandlingar, det vill säga elektricitet genom hjärnan som framkallar ett slags epileptisk kramp.

Behandlingen är vanlig, men omstridd, och forskare är oense om dess effekter och bieffekter. För huvudpersonen i denna bok, som ju är författaren själv lätt förtäckt, började liv och minnen försvinna medan behandlingen på ”fabriken” pågick.

”Jag sa att jag var författare och behövde mina minnen” säger huvudpersonen till en överläkare som då sa att minnena kommer tillbaka. ”Kanske inte alla, verkligen inte alla, men det är svårt…att hitta en behandling fullständigt utan biverkningar.”

”Du kan ju alltid hitta på. Det är väl det författare gör?” sa överläkaren.

Varpå författaren flög på honom och tog strypgrepp vilket ledde till att hon bestraffades med SS, ständigt sällskap i flera dygn.

Linda Boström Knausgård skriver om sin barndom, där hennes pappa var en despot som också hade psykiska problem och var intagen på sjukhus i perioder. Och mamman, skådespelaren, som hon inte hade någon bra kontakt med. Hennes mamma träffade en annan man, Tom, som Linda tyckte om men som mamman ”aldrig släppte in i vår Bermudatriangel”.

När mamman och Tom gjorde slut hörde hon honom säga till henne:

”Din son tror att han är herren i huset och din dotter säger aldrig vad hon tycker. Har du märkt det? Hon säger bara sånt som hon tror kommer att underlätta för dig och där emellan de där utbrotten”.

Linda blev glad att få höra detta – av att få höra hur han trodde att hon mådde.

Mamman umgicks i vänsterkretsar och på en bild i en gammal solblekt tidning på ett utedass såg hon en bild på en flicka på ett läger i en sovjetisk landsby. Hon var klädd i pionjärernas uniform, hade flätor, blå rosetter, en knuten röd scarf, vit skjorta, blå kjol. Och den röda stjärnan på bröstet.

”Hon var ett oktoberbarn och hon hade utmärkt sig genom att tala inför de andra oktoberbarnen och de något äldre pionjärerna på lägret om vikten av att bära den sovjetiska andan i hela sitt väsen”.

”Oktoberbarn, tänkte jag, pionjär. Jag skulle se ut som hon och uppgå i kollektivet”.

Även Linda är född i oktober. I flera år hade hon på sig pionjärernas uniform. I vilken hon står i på omslaget till denna bok.

Hennes mamma tyckte det var obehagligt och svårt att förklara.

Och då Linda gick i en överklasskola var hon kanske ensam de första åren där, skriver hon. Alla barn kallade henne kommunisten.

Skolan ogillade hon mycket men de sista åren i gymnasiet skärpte hon sig och gick ut med toppbetyg. Hon ville bli skådespelare i sin tidiga ungdom och spelade en del teater men valet föll på att bli författare till slut.

Hon debuterade som poet 1998, träffade sin man på ett debutantseminarium, och det var när de första barnen kommit en bit in i 2000-talet som hennes bipolära sjukdom visade sig.

Maria heter en sköterska i romanen, som finns vid hennes sida på sjukhuset. Hon försöker peppa henne, säga att hon inte ska tycka så synd om sig själv som hon gör. Ett par andra manliga vårdare får hon också bra kontakt med.

Vad gäller äktenskapet som kraschade så skriver hon:

”Tiden som gick och vi var så upptagna att jag nästan aldrig reflekterade att vi aldrig var nära varandra efter den gången i Australien.”

Det var då fjärde barnet, dottern Sara blev till. De hade slutat prata med varann. Och bestämde sig, på hans förslag, att de skulle skiljas. Hon vantrivdes där de bodde på landet i Skåne, ville tillbaka till Stockholm. Efter ett utbrott sa hon till honom att de borde skiljas.

”Du tittade på mig länge, sedan sa du: Ja, vi ska nog det. Du sa att du hade tänkt på det ett tag. Jag vill skilja mig, sa du och såg mig i ögonen. Jag vill skiljas.”

Svårast var så klart att berätta det för barnen. Han förbjöd henne att säga att det var han som ville det. De hade vuxit ifrån varandra, skulle de säga.

Det är smärtsamt att läsa denna självbiografiska roman. Men också inspirerande. Konstigt att använda det ordet kanske, men jag hittar inget bättre. För språket flyter lätt och välformulerat.  Inga pratminus eller citattecken vid dialogerna, utan allt kommer filtrerat genom författaren/huvudpersonen/Lindas beskrivningar.

Hon skriver att hon inte visste något om hur man beter sig i en kärleksrelation som mycket ung. Hon var sent utvecklad och först i nian blev hon kär första gången i en några år äldre kille vid namn Erik.

I tillbakablickarna flödar minnena och associationerna fritt i boken. Väl uttryckt, som sagt, och när hon berättar om de grekiska mytologierna hon började intressera sig för och läsa om redan som barn ger det en dimension extra till hennes person och liv.

Spelar schack gör hon med. Och kvällen innan hon skrivs ut från sjukhuset spelar hon schack med en vårdare och vinner. I ett avslutande onumrerat och rubriklöst kapitel på knappa två sidor kommer hon hem till den nya lägenheten där hon som frånskild ska bo.

De avslutande raderna lyder:

”Jag lägger mig i sängen och gråter för första gången på flera år. Jag gråter för allt. För barnen som kommer på fika i morgon. De ska ha med sig saker som de vill ha här. Jag gråter för dig och mig.

Jag säger barnens namn högt i rummet. Jag säger Anna, Olivia, Josef och Sara.”

▪ Leif Wilehag

bokomslag

Linda Boström Knausgård
Oktoberbarn
Modernista 2019

 

Romanen har även recenserats här av Stefan Hagberg.
Du kan läsa den recensionen här

 

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: