[191001] Mitt under årets bokmässa ägde två urpremiärer på Göteborgs största teatrar rum. Den ena visserligen närmare 2500 år gammal, men i ny svensk översättning, den andra helt nyskriven. Båda handlar om starka kvinnor. Sofokles Antigone på Stadsteatern för civilkuraget att trotsa lagen för familjens rätt. Karin Boye för sitt sexuella trots. Eller vad nu syftet var med Folkteaterns uppsättning av Isabel Cruz Liljegrens pjäs?
Christina Hagström-Ståhls uppsättning av Antigone har gjorts till ett sakralt musikaliskt kammarspel. De fem deltagarna på scenen hanterar olika instrument, varav två pianon. Klädseln är svart som hos en antik kör, språkdräkten uppdaterad. Mikael Sundins toner ger en ovanligt mjuk ingång till den kommande uppvisningen av det demokratiska systemets dilemma, staten mot individen, kung Kreon kontra Antigone.
Mia Höglund-Melins Antigone är tveklös, sval och gäckande. Hon övertygar från början i rollen som den vars beslut inte har någon återvändo. När det gäller Antigones syster Ismene balanserar Karin de Frumeries tolkning av henne på gränsen till en inte helt övertygad ståndpunkt. Där anas under ytan en tvekan trots att hon med automatik säger sig lyda den av Thebes nytillträdde härskare Kreon instiftade lagen, att landsförrädare inte får begravas. Hon vägrar därför göra gemensam sak med sin syster och begrava brodern Polyneikos, som fört inbördeskrig med sin bror, varvid båda dör, men bara den ena brodern, Eteokles, föräras en hedervärd begravning. Att Eteokles å sin sida inte efterlevt uppgörelsen mellan bröderna om att de skulle dela på makten och härska vartannat år tycks inte vara en förmildrande omständighet. Begravningsregler var en central fråga för grekerna antiken igenom, inte minst hos Platon. Än idag förekommer i olika kulturer liknande regler som den Kreon skapade sin första lag om.
Sofokles kom ju att bli en del av den politiska debatten i det Aten under Perikles ledning som kommit att stå som Greklands guldålder och det första demokratiska experimente, om än med vissa brister. Alltså grunden till de politiska system som sedermera utvecklades i västvärlden. Det är den kunskap som svenska skolverket tänker plocka bort från grundskolans läroplan.
Med sitt drama Antigone ville Sofokles definiera det som han såg som demokratins politiska och moraliska förutsättningar. Så är den också det antika drama som särskilt lockar till nya uppsättningar och tolkningar. Den har också givit upphov till ett pris, Ljungskile folkhögskolas Antigonepris, som delas ut årligen till någon som man anser ha visat prov på stort civilkurage. Var sedan gränsen går mellan civilkurage eller civil olydnad och fanatism eller hybris, är frågor som också den här pjäsen kan skapa diskussioner om. Sofokles tar själv inte ställning. Den aktuella uppsättningen av dramat i Göteborg är trots sin musikaliska och scenografiska utsmyckning stramt och kanske lite väl effektivt berättad, vilket krävt sina offer. Det handlar ju om vad som hände kung Oidipus fyra barn, som han hann få innan sanningen uppenbarades att han avlat dem med sin egen mor. Att dessa två tragedier, Antigone och Oidipus, hakar i varandra blev 2017 en av Eirik Stubøs stora gärningar innan han fick gå från Dramaten, att sätta upp dem tillsammans.
Göteborgs stadsteaters uppsättning präglas av en bra rollbesättning. Ramtin Parvaneh gränsar till komiken, när han lämnar sin plats bakom trummorna och slinker in i rollen som vakt med uppdrag att bevaka Polyneikos döda kropp och skvallra för Kreon om någon vågar trotsa lagen för att begrava den. Avslöjar han inte den skyldige är hans eget liv i fara. Johan Karlberg gestaltar en rätt nedtonad Kreon. Det verkar som om han vagt låter ana att han har svårt att hävda sin dödsdom, när det uppenbaras att den skyldige inte bara är hans egen systerdotter utan också hans son Haimons fästmö. Återigen är det Ramtin Parvaneh som nu får träda in och mer markera än gestalta denne Haimon, vars sorg inte riktigt bereds plats. Det är en brist i uppsättningen att varken Haimon eller siaren Theresias får sina egna uttolkare.
Det går nu rätt fort mot det slut som gör att Kreons lag orsakat hans familj tre döda genom självmord, hans hustru, hans son och dennes fästmö. Till snabbspolningen hör Carina M Johanssons magnifika uppträdande som körledare och att Mia Höglund-Melin också får ge röst åt siaren Teiresias. Icke desto mindre står budskapet klart och kan leda till nödvändiga diskussioner om demokratins väsen med sin brottning mellan individuella moraliska principer och offentliga förpliktelser. Eller som det också kan uttryckas: ”Den moderna (liberala) demokratin tycks ha ett ständigt behov av en ständig konflikt mellan Antigone och Kreon för att mildra dess återkommande tragedier och uppskjuta dess slutliga tragedi.” (Fotis Theodoridis).
När det gäller Isabel Cruz Liljegrens pjäs Nakna som foster och gudar på Folkteatern handlar det också om trots mot rådande lag, men nu mot den som förbjöd homosexuella handlingar, en lag som i Sverige ströks tre år efter Karin Boyes död. Själv lär hon aldrig ha använt ordet homosexualitet men skrev en hel del om kärlek kvinnor emellan, texter som dyker upp här och var i den här pjäsen. För den handlar uteslutande om Karin Boyes förhållande till kvinnor, eller snarare ett par namngivna kvinnor, medan hennes diktargärning ställs åt sidan. Den verkliga huvudpersonen i föreställningen är Margot Hanel, en judisk kvinna som Karin Boye träffade i Berlin på 1930-talet, som fick en fristad hos henne i Sverige och som blev hennes livskamrat under hennes sista år. Vi träffar henne i Maria Zakrisson Mortenssons gestaltning, när hon precis får veta via det berömda radioinslaget 1941 att Karin Boye hittats död, förmodligen självmord, utanför Alingsås.
Dramat handlar sedan om hur denna Margot sjunker in i en allt djupare depression som framkallar minnesbilder av hennes och Karin Boyes relation.
I sin mjukt gråa morgonrock smälter denna Margot helt in i den lika grå scenografin och berövas på så sätt helt en egen identitet. Ett lovligt offer för två andra kvinnor i livet som går in och ut i hennes bostad, dels Lovisa Onnermark, som kallar sig hennes syster, dels Lena B Nilsson som Karin Boyes beskäftiga mor, som framför allt är angelägen om att inga spår blir kvar efter Karin som kan avslöja hennes lesbiska förhållanden. Lena B Nilsson går och kommer som hon tycker och gestaltar sin roll med sin som vanligt härligt skruvade humor.
Mellan dessa möten med de levande följer scenerna på varandra som frammanade av Margots hallucinationer. Det blir tämligen rörigt, svårt att hänga med i, därför inte heller särskilt intressant. Berättelsen förflyttas fram och åter såväl i tid som i rum i samma scenografi och med eller utan Karin, som Sara Turpin gestaltar i en något onyanserad tolkning. Hon lyckas inte skapa någon som helst magi kring denna legendomspunna poet. Jag hade gärna önskat kontakt med den Karin Boye som året före sin död skrev den epokgörande romanen Kallocain och de tankar hos henne som gav upphov till denna dystopi, som gör sig ständigt aktuell, likaväl som pjäsen om Antigone.
I stället ägnas 2,5 timmar (inklusive paus) åt att skildra kärlek kvinnor emellan, och då framför allt den med Margot Hanel, som tog sitt liv ett år efter Karins död. Pjäsen sägs syfta till att ge henne upprättelse. Ett gott syfte räcker dock inte alltid. Dessvärre blev här innehållet lika gråtrist som den visuella framställningen, som dessutom innehåller rätt överflödiga videobserade bilder.
Den inledande noteringen i denna text, att pjäserna hade premiär mitt under bokmässan, hade ett syfte. Med staden full av (förmodat) kulturintresserade besökare från när och fjärran hade man kunnat vänta sig fullsatta salonger. Så icke!
