[191015] Tre koreografer med bakgrund i israeliska Batsheva Dance Company står bakom de två verk som än en gång bevisar den konstnärliga kvalitén hos Göteborgsoperans danskompani. Lite provokativt känns det förvisso att mötas av ord av den nyblivne nobelpristagaren Peter Handke som ”ni kommer inte att se något ni inte har sett förut”. Mitt svar blir ”nja, säg inte det”.
En helt oförutsägbar tajming kan man kalla Göteborgsoperans Danskompanis premiär på höstens storsatsning. Ohad Naharin´s verk Virus skapades redan 2001 för Batsheva Dance Company i Tel Aviv men görs nu för första gången av det första internationella danskompani som fått hans förtroende att uppföra det. Det är ju inte första gången som Naharin arbetar på Göteborgsoperan. Att verket Virus utgår från en text av Peter Handke blev ju först dagen före premiären hett stoff, sedan nobelprisen i litteratur tillkännagivits. Handkes titel kan översättas till ”Publikförolämpning” och skrevs 1966, under den period då han var som mest engagerad i teater samtidigt som teatern arbetade mycket provokativt.
Här är det sjutton dansare av skilda nationaliteter och personligheter som gör detta verk. Om det kan upplevas som förolämpande är dock tveksamt. Därtill är övertydligheten för uppenbar och de koreografiska upprepningarna lite väl många för att hålla intresset levande en hel timme. Det blir faktiskt lite av ett problem också att texterna som framförs på engelska inte ansetts tillräckligt viktiga för att textas och det inte är helt lätt att uppfatta vad som sägs. Lite hjälp fås dock i det som vanligt generösa programhäftet, som i alla fall den oinvigde bör ha studerat i förväg.
Scenografin till Naharin’s Virus består av en längsgående vägg, ett klotterplank eller en hög mur om man så vill, där en av de kvinnliga dansarna inleder med att fylla i sina egna konturer. Ovanpå muren står en av de manliga dansarna, likt en klippdocka påförd en ordinär kostym, och läser ur Handkes text omväxlande med att kliva ur kostymen och bli en av dansarna på golvet, som allteftersom intas av dansare som alla är enhetligt iklädda hudfärgade trikåer. Medan muren fylls av klotter i form av hälsningar, symboler och annat, som är svårt att se att läsa, pågår framför den en gruppdynamik av ömsom enskilda, självrannsakande fysiska krumelurer, ömsom närmast militäriska konstellationer. Konceptet känns igen från tidigare verk av Naharin och den lekfullhet som ändå skönjs under ytan återspeglas också i de framväxande budskapen på klotterväggen bakom. På den växer till slut ett dominerande ord fram i stora bokstäver: PLASTELINA, likt en busig ordlek. Vartenda förskolebarn vet vad Plastelina är för något, ett material som kan formas som det behagar den som har herraväldet över det, precis som skett och sker med staten Palestina. I det avseendet är ju verket ständigt aktuellt. Inte att förglömma den omväxlande musiken med allt från arabiskt tonspråk till enstaka klanger och hip hop.
Ett annorlunda, närmast väsensskilt, koncept möter i verket Love. Det är, liksom andra verk av de israeliska koreograferna Guy Weizman och Roni Haver, numera bosatta i Nederländerna, gjort som en samproduktion med teaterkompaniet Club Guy & Roni. I våras resulterade deras samarbete i ett verk som utgått från Aldous Huxleys roman Brave New World med text av Rik van den Bos, med mänsklighetens framtid som tema. Det har inte satts upp i Sverige.
Verket Love ger sig ut för att behandla kärlekens framtid eller snarare dess väsen. Det är helt nygjort och uppsättningen i Göteborg därmed en världspremiär. Att världen idag ter sig alltmer förvirrande och oberäknelig blir vi dagligen påminda om. Att definiera vad som ska kallas kärlek tycks kunna följa i spåren, vare sig det gäller kärleken till andra eller till sitt narcissistiska jag. Tack och lov tar man humorn till hjälp i presentationen av de olika figurer och möten som gestaltas. Tempot är högt. Det är roligt och rörigt med koreografiska krumsprång som tar sig, om inte halsbrytande, så variationsrika och lekfulla uttryck.
På scenen uppträder sju av Göteborgsoperans dansare, sex dansare från Club Guy & Roni samt en tongivande skådespelare av primadonnetyp och en levande musikensemble. Det blir smått överväldigande, särskilt som deras fantasieggande kostymer tycks vilja övertrumfa varandra i färg, form och volym och allt till slut blir mer show än insikt i det som kallas kärlek. Den stora behållningen blir till slut ändå de fantastiska dansarnas förmåga att kroppsligen, mimiskt och även teatralt förmedla koreografens intentioner och jag går därifrån med en eftersmak av en ”häftig kväll på operan” utan att den gjort något djupare avtryck, om än med reflektionen att danskonsten med ensembler som dessa kan få teaterkonsten at blekna. Båda konstformerna tycks lida lite av oförmåga till förnyelse.
