En La bohème med varm charm

bild ur föreställningen

[200204] Den nyzeeländske tenoren Thomas Atkins är ett fynd till rollen som Rodolfo att matcha Kerstin Avemos Mimí i Göteborgsoperans nya uppsättning av Puccinis La bohème. Innan döden avslutar deras korta och tragiska kärlekssaga har de fascinerat både för sin charm och för sin sång ihop med en varsamt lyhörd orkester.

Med La bohème skrivet med stora röda grafitti-bokstäver slår Göteborgsoperans ridå emot åskådarna och triggar förväntningarna. Det som bjuds är också en effektivt, varsamt och kärleksfullt berättad version av denna opera som för många blivit en favorit. Att näsdukarna tvingas fram mot slutet är givet, men här lockas också till ett och annat skratt, som framför allt orsakas av styckets andra kärlekspar, Musetta och Marcello, färgstarkt tolkade av Mia Karlsson och Luthando Qave.

Mimí är ju bara en i mängden av kvinnliga operakaraktärer som får sluta med döden. Det vet publiken redan från början. Men den insikten tar inte hennes älskade Rodolfo till sig. Inte heller hans fattiga men festglada konstnärsvänner, som förutom av målaren Marcello och hans Musetta, utgörs av musikern Schaunard (Anton Ljungqvist) och filosofen Colline (Henning von Schulman). Det är en sorglöst charmig grupp vänner som försöker dra sig fram som konstnärer i en tid då det ännu fanns billiga om än slitna bostäder att hyra, såväl där som här, och hyresvärdar som kunde manipuleras.

Det kunde gälla ännu vid den tid dit handlingen flyttats fram, till 1970-talets stämningar, mer än hundra år efter det att den roman av Henri Murgers om bohèmernas Parisliv kommit ut. Det är den som inspirerade inte bara Puccini utan också Leoncavalli till varsin opera utifrån samma synopsis.

Det blev Puccini som vann kapplöpningen om att bli först till premiär. Så medan hans La Bohème kommit att tillhöra operavärldens standardrepertoar har konkurrentens version fallit i glömska.

Av Leoncavalli kunde dock Göteborgsoperans publik förra våren uppleva en Pajazzo, också den tillhörande gruppen veristiska operor från slutet av 1800-talet, att motsvara tidens naturalistiska strömningar inom litteraturen och teatern. Henri Murgers roman har till exempel jämförts med Strindbergs Röda Rummet. Max Webster och Fly Davis´ har klätt den aktuella  La bohème i tidsmarkörer som färgglada skjortor, utsvängda byxben och diverse föremål, som kan minna om tiden för flower power och åren som följde på 1968 års studentrevolter. Vi ska dock fortfarande tänkas befinna oss i Paris.

Scenerna växlar från torftigt inredd hemmiljö, där bristen på pengar, mat och bränsle och det första mötet mellan Rodolfo och Mimi ger upphov till den vackraste av styckets kärleksduettet för att i andra akten överrumpla med en överdådigt glittrande och myllrande julmarknad och därifrån till förfinad krogmiljö, vars allvar ungdomarna gör sitt för att liva upp. Den starkaste scenen är ändå den som inleder akt 3, där en allt sjukare Mimi oroligt söker efter den ambivalenta Rodolfo utanför ett danshak och ber Marcello om hjälp. Svartsjukan sticker upp sitt fula tryne då och då i berättelsen och ger upphov till både tragik och komik.

Roligast har jag åt Mia Karlsson, när hon som Musetta i andra akten gör praktfull och utmanande entré på gängets stamcafé för att göra Marcello svartsjuk, vilket för tankarna till en föregångare inom den veristiska operarepertoaren, nämligen Carmen. Överlag är det inte bara väl utförda sångnummer utan också en hel del mycket bra och roligt skådespeleri. Det är en uppsättning som tillåtit sig ta ut svängarna utan att ta till övertoner. Efter sig lämnar den dock, och det är den inte ensam om, frågan om det är scenkonstens eviga dilemma att tvingas uppdatera gamla favoriter i brist på nya verk med aktuella teman som lyckas överleva så som så många av 1800-talets operor förmått.  Det finns i alla fall all anledning, särskilt för en kanske nytillkommen operapublik, att ta tillfället i akt och inte minst njuta av dirigenten Karen Kamenseks förmåga att få musiken att blomma och smeka öronen.

▪ Britt Nordberg

Opera: La bohème

Musik: Giacomo Puccini

Libretto: Luigi Illica och Giuseppe Giacosa efter Henri Murgers roman

Dirigent: Karen Kamensek

Regi: Max Webster

Scenografi och kostymdesign: Fly Davis

Koreografi: Ann Yee

Ljusdesign: Jack Knowles

Medverkande: Kerstin Avemo, Thomas Atkins, Luthando Qave, Mia Karlsson, Henning von Schulman (Ivan Dajic), Anton Ljungqvist, Daniel Ralphsson, Mats Almgren, Dardan Bakraqi

Göteborgsoperans kör och orkester samt barnkör och statister

 

Bild: Thomas Atkins och Kerstin Avemo som Rodolfo och Mimí i La bohème på Göteborgsoperan. Foto: Lennart Sjöberg

 

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: