Vackert språk skapar distans till det svåra

[201009] Chile på sjuttiotalet, militärerna avrättar den demokratiskt valde president Salvador Allende, krossar händerna på och skjuter även den kände trubaduren och aktivisten Victor Jara och inför en blodig militärdiktatur 1973. Med general Pinochet i spetsen lever diktaturen fram till 1990, med massor av döda, torterade och ”försvunna” som följd. Plus en stor flyktningvåg därifrån, sedan från Argentina och andra delar av Latinamerika. Inte minst till Sverige kom många för att undkomma konsekvenserna av militärens skräckvälde.

Två barn med sina familjer flyr militärerna, båda hamnar så småningom i Sverige men utan att de träffas vare sig där eller här. Vi får separat följa Neftalí och Tatiana, beröringspunkter och skillnader, enskilt och i deras olika relationer

”på väg till skolan ser Neftalí ryggtavlorna som spolats upp av Mapochofloden, varje morgon ser han dem och kropparna är nya varje dag, de som har hål på platser där kroppen inte ska ha hål, de som läcker vätskor som färgar vattnet

río Mapocho som andas rått kött i morgonrodnaden, och Neftalí som blöter kudden med tårar och mardrömssvetten om nätterna, endast bältet kan ta Neftalí ur barnets kropp till mannens, tycker Neftalís pappa, slår och slår”

I sin debut, De försvunna, skriver Lizette Romero Niknami både poetiskt och konkret, ofta ur barnets öppna och naiva blickar och uttryck. Det är prosapoetiska stycken i tredje person på de opaginerade sidorna, med stundvisa korta avbrott där det är Tatiana som för pennan

”vad är namn

om det inte finns kropp

att fästa vid”

 Bokens texter står omväxlande enbart på endera sidan, ibland på båda men utan att jag förstår vitsen eller kan se ett mönster. Många av dikterna börjar med samma inledningsord, exempelvis ”och …”, som mitt inne i en rörelse eller påbörjad tankegång. Det ger ett energifyllt flyt i läsningen i det personligt vackra språket och stundvis än mer när Romero Niknami glider in i ett närmast spoken wordaktigt driv.

  Bådas pappor ”försvinner”, Neftalís kommer efter ett tag tillbaka medan Tatiana aldrig ser sin igen ”men hur kunde en pappa försvinna och aldrig komma tillbaka. hade ens Tatianas mamma kunnat ge ett svar på detta om Tatiana vågat fråga”. Meningar som upprepas och blir starka genom barnets undran. Neftalís far har uppenbart blivit torterad men vill eller kan inte prata om det, och om någon vill veta vankas det stryk. Frågor och saknad kan tydligen bankas bort tror han.

   Alla ”försvunna”, från klassrummen och arbetsplatserna, från grannfamiljer, alla man inte vet om man får träffa igen. Och all denna väntan.  ”för vem är väntan?”  som Tatiana skriver. Hur lång tid tar längtan?

Boken är i tre delar, med tre rubriker/titlar. Inför varje ny del ett kort ”preludium” där vi får bilder av conquistadorernas erövring av kontinenten

”det var för att upprätta en gudatro som de kommit till ön, sa de, och bröt stenar för att bygga kyrka och skola, fyllde där med sina egna språk och fonem, klädde om dem som redan var i sina egna kläder och innebörder”

Det är naturligtvis starka dikter, i ämnesområden jag vanligtvis lätt blir engagerad i. Men jag frågar mig hur berörd jag blir? Jag är rädd att det åtminstone till vissa delar kan vara så att det snygga språket och stilen ligger i vägen för de starkaste känslorna. Att de kanske har en lite distanserande effekt, åtminstone på den här läsaren. Jag tycker det är bra och gillar det jag läser, men det är något som verkar saknas. Eller något som kanske inte når mig ända längst in.

Barnen kommer alltså småningom till Sverige, med allt vad det innebär av kulturkrockar, lära nytt och främlingsfientligt bemötande

”och det nya landet, det nya landet som är land, platt, vitt, rent, och Tatiana som går på det nya landets rena gator, Tatiana klädd i rena kläder de fått av förläggningen, och Tatiana lär sig det nya rena språket, och ett sådant språk sedan, ett sådant språk som det första aldrig kändes i munnen, smakar mjuka vokaler, som moln”

Neftalí får ett ”ljushylt” barn efter ett antal år i Sverige, vem kommer det att bli med den bakgrund hans pappa har? Och när Neftalís far träffar en ny kvinna har han problem med att ta av sig skjortan och visa ärren, låta henne smeka kroppen. Hur förklarar man dem? Ärren finns där oavsett om man skrubbar sig ordentligt när man duschar, eller om man har skjortan på sig. Och minnena finns där, impregnerar vardagen. Men den gamla verkligheten är samtidigt långt borta, man har hamnat i ett mellanförskap. Främling i det nya landet, och ju längre tid som går alltmera främling också i hemlandet

”man hör inte om avrättningarna, de gamla kamraternas vara eller ovara, man hör inte om milisen, väpnade uppror, man hör inte, inte längre och inte här

det är som om lock lagts över minnen, munnen, som om lock lagts över det som är möjligt att säga, röstens förmåga att ljuda, det oåterkalleliga i namn som inte längre uttalas

det är att leva i, under, utanför tiden, ett efter som är evigt, och en frånvaro samtidigt med närvaro, förlusten av den som skulle kunna vara hem”

▪ Stefan Hagberg

Författarporträtt – fotograf: Daniel Díaz

bokomslag

Lizette Romero Niknami

De försvunna

Albert Bonniers förlag 2020

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: