En berättelse full av lögner

författarporträtt

[201119] Tobias nästan dödar skolläraren, tillika fadern och sin mor, flyr till ett nytt land och blir Sandor. Han sitter dagarna i ända och borrar små små hål i metallplattor, hundratals kanske tusentals om dan, på kvällarna skriver han. Tobias väntar på Line, kvinnan han skall leva sitt liv tillsammans med enligt den fantasi som bemäktigat sig honom.

Det finns saker som är anonyma i den nyöversatta romanen, I går, av Agota Kristof. Man vet inte riktigt var vi befinner oss, men man känner igen exiltemat, namn- och identitetsbytena från hennes trilogi (Den stora skrivboken/Beviset/Den tredje lögnen) som Wahlström & Widstrand gav ut i en volym förra året. Även de galant översatta av Marianne Tufvesson (och recenserade i Alba). I går kom i original ut 1995, alltså några år efter trilogin, men det är fortfarande samma slitna och skitna levnadsvillkor för den jag-berättande huvudpersonen. Han lever med sin mamma byahoran som inte pratar med honom, aldrig smekt honom på kinden eller överhuvudtaget inte verkar bry sig särskilt om sin son. Den manlige läraren tar sig däremot an honom när Tobias börjar skolan, köper böcker och annat skolmaterial. På bänken bredvid sitter Caroline (som han av någon anledning kallar Line), lärarens dotter och Tobias halvsyster. Men om det faktiskt är den Line han sedan går omkring och väntar på är inte så helt lätt att säkert veta. För precis som i de tidigare romanerna är det en myckenhet av lögner, eller är det möjligen mycket lögner i Tobias berättelse. Kristof osäkrar sin historia och vår läsning, med olika utsagor om Tobias bakgrund. Läsaren vet alltså inte alltid vad som faktiskt har hänt. Vilket kan göra det hela både spännande och frustrerande. Han sitter hos en psykiater och är trött på att alla vill veta saker om hans barndom ”Det skulle inte falla mig in att berätta min riktiga barndom för honom!”

”Jag föddes i en anonym by, i ett oviktigt land.” Modern var tiggerska och hora och hette Esther, men på ett ställe tidigare i boken säger han att hon hette Lina. Enligt honom själv hade han en lycklig barndom ”eftersom jag inte visste att det fanns andra barndomar.”

Alla dessa lögner Agota Kristof lägger i munnen på sina karaktärer, vad syftar de till? Vilka av dem ska/kan/bör läsaren tro på? Handlar det om den svårighet det är att försöka se och ”sammanfatta” en människas liv? Att vi alla är opålitliga livsvittnen? Eller om integritet?

I det nya landet, dit han flyr
som tolvåring och där han så småningom hamnar på ett ungdomshem, lever han väldigt ensam. Han arbetar senare på en fabrik som tillverkar delar till klockor (precis som Kristof själv gjorde). Det monotona och till synes meningslösa arbetet på en fabrik, hur det degraderar en människa till maskinbetjänt, som Folke Fridell skrivit om. Alienationens nedbrytande makt. Genom en bekant får han kontakt med andra flyktingar från hemlandet, som jag gissar är Ungern eftersom författaren själv flydde därifrån vid Ungernkrisen 1956. Hon flydde och hamnade småningom i Neuchâtel i Schweiz där hon sedan bodde till sin död 2011. Så kanske befinner vi oss i Schweiz, men jag antar att exiltillvaron är sig lik på de flesta platser.

I den leriga hembyn var det inte mindre ensamt för Tobias. Utan vänner var han mest hemma, han satt antingen utanför huset eller i köket medan mamman tog emot sina kunder. Det var endast då skolläraren kom och besökte henne som dörren stängdes.

En dag får han syn på Line på bussen, hon arbetar tillfälligt på samma fabrik. De börjar träffas på raster, på bussen till och från jobbet och senare även på fritiden när hennes man sitter och arbetar. Och hans hopp återvänder; det är ju det här han har väntat på!
Hon har studerat och hennes båda bröder är advokat och lärare

”Du hade också kunnat bli någon, om du bara hade lyssnat på min far. Men du valde att fly och inte bli någonting alls. En fabriksarbetare. Varför?

Jag svarar:
– Därför att det är genom att bli ingenting alls som man kan bli författare.”

Kristof mejslar ut en profilerad karaktär åt Tobias/Sandor och har en intensiv närvaro i språket. Raka, enkla och ofta korta meningar, ett lite drastiskt berättande. Människor tänker och handlar väldigt rationellt, inte minst Sandor. Och här finns ingen sentimentalitet eller något självgnäll, oavsett hur livssituationen ser ut. Också det känner man igen från de tidigare romanerna. Ibland dyker det upp drömlika stycken skön litteratur, de verkar inte ha något att göra med huvudberättelsen. Efter ett tag misstänker jag att det är de texter han själv skriver på kvällarna, eller möjligen är det just drömmar.

Efterhand falnar min läsglöd något, det som började så spännande blir allt mindre intressant. Mot slutet blir det närmast något ”såpaliknande” över det hela, med kärlek och svartsjuka, knivskärning och uppbrott.

”Jag gick. Jag mötte andra fotgängare. Alla gick åt samma håll. De rörde sig lätt, som vore de viktlösa. Deras rotlösa fötter blev aldrig såriga. Det var vägen som vandras av dem som har lämnat sitt hem, lämnat sitt land. Vägen ledde ingenvart. Det var en rak och bred väg utan slut. Den korsade berg och städer, parker och torn, utan att lämna spår. När man vände sig om var den borta. Vägen sträckte sig bara framåt. Här och var bredde ändlösa leriga fält ut sig.”

Är det en bild av ”flyktingen”, av den som vandrar i exilens i värsta fall hopplösa anonymitet?

▪ Stefan Hagberg

Författarporträtt, fotograf: Ulf Andersen

bokomslag

Agota Kristof
I går
övers. Marianne Tufvesson
Wahlström & Widstrand 2020

 

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: