En Lundell som alltmer tappar lusten

[210530] Från den 24 februari till 2 september 2020 sträcker sig denna femte dagbok av Ulf Lundell. Han går på som förut med väder och vind på de första raderna, därefter följer promenaderna i nationalparken intill och alla ärenden han gör dagligen. Han målar sina tavlor och kör sina bilar, BMV:n och Aston (Martin, förmodar jag) som han benämner Mr A och alkolås är installerat i båda. Det villkorade körkortet ska innehas till november 2021.

Fast han blir lite osäker på detta då ett antal brev från Transportstyrelsen antyder att det villkorade kan bli förlängt. Han förbannar myndigheten och kallar den Stasi. Annars är ju coronapandemin och dess utbrott under fjolåret något som upptar mycket av hans funderande. Han dissar Kina som imperialiststat även i denna bok och Trump som ännu är president i USA spyr han symbolisk galla över.

”Han twittrar ut sina oförskämdheter om allt och alla En världsledare helt utan finess, bara grov, avskyvärd och älskad av packet” skriver han den 21 juni. Liksom i de tidigare böckerna undviker han i regel att sätta punkt i dessa prosadiktstycken, som man väl ändå får kalla dem.

Den 5 augusti skriver han om Trump:

”Man hör rösten, man ser hönsrövsmunnen, man ser fanorna man ser kepsarna: Make America Great Again! Och som det går åt helvete nu”

Han är medveten om sin solitära tillvaro och visst skymtar det fram emellanåt att han har det tråkigt. Exfrun S jobbar i konstgalleriet i Simrishamn och deras relation är endast kollegial fast nog har han känslor kvar för henne. Han skriver att hon skaffat glasögon och blivit än vackrare i dem. Han försöker berätta om en film han sett om Leonard Cohen för henne ”S såg på mej som om jag var förryckt” och han reflekterar:

”Hon är från en annan generation och mellan hennes och min är det dessutom ett par tre till generationer Jag får försöka tänka på det”

Han börjar tröttna på Österlen. Men vart ska han flytta? Han läser på om Portugal men under pandemin är ju en flytt dit omöjlig. Den 29 juli skriver han:

”Jag ska vara kvar här 2,5 år till Det är mer eller mindre beslutat, hur som ska galleriet leva 2022 ut”

Personangrepp finns även denna gång; Jonas Gardell förlöjligar han liksom Joel Halldorf, religiös skribent på Expressens kultursida som liksom beskäftigt, menar Lundell, försöker frälsa alla som inte tror. Men Ulf Lundell som vuxendöpte sig i en frikyrka i slutet av 80-talet när han var nynykter ger inte mycket för religioner längre.

”Jag ryggar och skyggar från allt som har med tro och troende att göra Det här blängstirriga gulpiga, det bibeltyngda det samfundssjuka” skriver han den 4 augusti. Likaså skriver han på ett annat ställe att han även ogillar imamer och islamsk extremism.

Han klagar över långa vår- och sommarkvällar på grund av sommartiden. Den 3 maj skriver han:

”Yngste sonen och Maria fick en son igår, 2 maj, fick sms idag. Jag tror fan jag fick blött i ögonen! Så fin gosse!”

En familjär yttring. Fast den 1 juli printar han ner: ”…om jag nu är så ofamiljär, tänkte jag idag i bilen, varför i helvete trodde jag då så på en FAMILJ? Ja, för att jag kom från en familj För att jag var lite dum i huvudet För att jag var lika uppfuckad som alla andra”

Bäst och intressantast är nog styckena där han relaterar till – och citerar stora tänkare som t ex Camus, Hemingway, Nietzsche med flera.

Det mest häpnadsväckande i boken är nog hur han hanterar sin vänskap- och sitt kompanjonskap med gitarristen Janne Bark. Han skriver den 12 juni:

”Kickat Bark. Bara så där.”

Den 21 juni utvecklar han det:

”Det har alltid sen 1994 varit ett vågspel att ha med Bark i studios och on stage. Förr var det två hejarklackar Uffe-klack och Janne-klack. Pinsamt Unik musikant, märklig man. Försökte ju hänga på Konstrundan i år, blev ju ingen, men sen fick jag höra att han tänkte ta sin konst ut på sommar-turnén Droppen för mej. Nånting måste hända”

Hur snarstucken får man vara? Bara för att Janne Bark också börjat måla som Lundell så platsar han inte i bandet längre. Kan inte tolka det på annat sätt. En missunnsam och oförskämd handling, anser jag.

”Jag vill gärna inbilla mej att dom senaste tre veckornas goda humör och välmående har med min borttagning av Sertralin att göra” skriver han den 22 augusti. Sertralin är ett antidepressivt läkemedel.

Han reser upp till Stockholm i augusti för att lägga sång på låtarna till plattan som släpptes sedermera i anslutning till Cirkuskonserten. Trummisen Andreas Dahlbäck har egen studio. Men han irriterar sig på stockholmarnas nonchalans att fullständigt strunta i att hålla avstånd. ”Dom vill dö döden drunknande i sitt eget slem” skriver han. Även på Österlen reagerar han om folk kommer honom för nära i livsmedelsbutikerna t ex.

Han får mailkontakt med en kvinna benämnd N och förbannar sig att han svarade på hennes mail. Han är rädd för förhållanden, vet att det inte går att leva i ett sånt för honom. Den 1 september skriver han: ”Gett mej själv uppsträckning Inte det lättaste Gäller det fortsatta mejlandet med N Det får vara bra nu”

Själv tycker jag att det får vara bra med denna typ av dagböcker från Ulf Lundells sida i fortsättningen. Föredrar nog att han börjar skriva romaner igen. Han är gammal nu och reflekterar över det, hur många fler plattor det kan tänkas bli och hur många turnéer. Och han har svårt att veta vad han egentligen vill. Den 22 augusti skriver han:

”Avskyvärt att tappa lusten till framtiden I Parken ältade jag återigen detta att Stockholm är numera en omöjlighet men att sitta på gård på Österlen året runt är nog inte heller idealiskt med tanke på humöret Det har väl bättrats under dagen”

▪ Leif Wilehag

Bilden på Lundell kommer från förlaget

bokomslag
Ulf Lundell
Vardagar 5
Wahlström  & Widstrand 2021

 

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: