Två starka berättelser

porträtt av Claire Keegan

[211123] Det händer dessvärre att man emellanåt får läsa om fall där ett barn slussas fram och tillbaka mellan biologiska- och fosterföräldrar, ”Lilla Hjärtat” är det mest hjärtskärande och groteska misstaget på senare tid.
I inledningen av den irländska författaren Claire Keegans novell Det tredje ljuset (från 2010) bestäms att den namnlösa (och berättande) dottern till en barnrik och fattig familj ska få tillbringa en tid hos släktningar. Fadern kör henne i bil till det barnlösa paret, lämnar henne där utan att ens säga hej då. När han fått mat sticker han bara. Heller inget om hur länge hon är tänkt att stanna.

Trots att vi inte vet hur gammal flickan är förstår vi att hon är ung men i skolålder, och att bli avlämnad till främmande människor är rimligen en chock för de flesta oavsett. Att allt inte varit helt bra i den biologiska familjen framkommer snart, flickan är inte van att bli sedd och respekterad på det sätt hon blir här. Kvinnan tycker att flickan måste bli ren och sätter henne i ett badkar

”Sedan ber hon mig att stå upp och tvålar in hela mig med en tvättlapp. Hennes händer är som min mors, men det finns något annat i dem också, något jag aldrig har känt förr och inte kan förklara. Jag känner mig så fattig på ord men det här är en ny plats och det kräver nya ord.”

Claire Keegan föddes 1968 och växte upp på en gård i Wicklow strax söder om Dublin på den irländska östkusten, det är också i de trakterna novellen utspelar sig. Keegan debuterade 1999 med novellsamlingen Antarctica, nio år senare kom den andra och ytterligare cirka tio år efter det Det tredje ljuset, som kan ses som en novell eller extremkort roman på femtiofem sidor. I samma nu utgivna volym återfinns också en något längre novell (eller kort roman), Små ting som dessa, som kom i år, båda i följsam översättning av Marianne Tufvesson. Det är på något vis modigt att ge ut en enstaka novell, när den inte kan ”gömma sig” bland andra. Den står ut mera, likt en roman.

   Keegan skriver en kristallklar prosa utan krusiduller, subtilt och med stor tydlighet  i detaljerna på en gång. Det intressanta är att genom skildringen av hur bra flickan får det med det okända paret känner läsaren att det inte på långa vägar var likadant där hon kommer ifrån. Lite på ””omväg” blir alltså skildringen stark. Det kan kännas lite kort med dryga femtio sidor, men samtidigt är det uppenbart att det räcker.

Paret Kinsella verkar vara sådär genomgoda att man nästan misstänker att det är något tillgjort och att så här kan det väl inte fortsätta. Man närmast väntar på att något negativt ska hända, och när man får reda på att de förlorat ett barn börjar det krypa lite i sinnena

”Ingen av oss säger något, sådär som folk tiger ibland när de är lyckliga. Så fort jag tänkt tanken slår det mig att motsatsen också stämmer.”

Inte mycket händer; det är lantarbetares vardag, mannen ägnar sig åt djur och skörd medan kvinnan och flickan håller sig till hushållsarbeten. Ibland dyker folk upp och spelar kort, alla pratar de om vardagliga saker som vädret, det är inte mycket till djupsinningheter, och grannarna sladdrar om varandra.

   Det är genom en granne det kommer fram att Kinsellas en gång har förlorat en son. Men det är inget man pratar om, inte heller vet man något om vad som egentligen hände. Ryktet säger att han drunknade när han sprang efter familjens hund, men stundvis får jag känslan av att det kanske inte är så ”oskyldigt”.

 

Små ting som dessa

William Furlong växte upp faderslös, med en mor som blev gravid med honom som sextonåring och som dog när han var tolv. Vanligen i det gravt katolska Irland, och på den tiden (1940-tal), var det en obönhörlig stigmatisering nödvändig att gömma undan. Men modern hade tur att få en tjänst och bli vänligt och respektfullt bemött av en Mrs Wilson, ägare till ett mindre gods. Så även lille Bill fick en förhållandevis just barndom och har vuxit upp till en empatisk och ansvarstagande person, gift och begåvad med fem döttrar. Han pluggade ett tag på ett tekniskt gymnasium men äger nu ett företag som handlar med kol, antracit och andra bränsleformer.

  Novellen känns lätt gammaldags, inte enbart genom beskrivningarna utan även i språk och ton. Den är också mer distanserad än den första, inte så direkt som i dennas jag-form.

Furlong träffar vid en leverans till klostret strax utanför samhället på en flicka som är inslåst i kolskjulet, halvnaken och smutsig. Hon frågar efter sitt barn men är inte mycket mer än ett barn själv. Han för in henne till klostret där abedissan tar hand om flickan, han känner instinktivt att den rena och spartanska miljön gömmer något. Tiden därefter känner mannen allvarliga samvetskval över att ha lämnat flickan kvar.

Precis som paret Kinsella i den första novellen är Furlongfamiljen sådär alltigenom rättrådig och välfungerande, även om man ibland kan känna av något lättare gnissel makarna emellan. Exempelvis är kvinnan lite mera rationell i sina bedömningar om andra  ”Du vet väl att en del som har det knapert har sig själva att skylla?”  Något mannen har svårare att tro på.

När Furlong efter att på julaftonen ha stängt och gjort i ordning på sin arbetsplats promenerar upp till klostret träffar han återigen på flickan i skjulet. Den här gången kan han inte låta henne vara kvar utan hänger sin rock över den skolösa och går hem med henne genom stan.

Novellen visar att det är hårda tider på Irland. Thatchereran har slagit till också där och många unga lämnar arbetslösheten och sinande framtidsmöjligheter för London, New York eller Boston. Båda berättelserna handlar mycket om kontrasterna mellan dem som fick trygghet och respekt som barn, och dem som inte hade samma tur. De visar också upp den nödvändiga medmänsklighet, empatin, som gjorde det möjligt för många att trots allt kunna utveckla skapligt tillfredsställande liv. Och för att bryta ”det ondas” makt över människorna.

På Irland fanns från 1920-talet ända fram till 1996 så kallade Magdalenatvätterier, ett samarbete mellan staten och den katolska kyrkan som använde och utnyttjade flickor och unga kvinnor i slavliknande arbete. Ett sådant var beläget vid och kopplat till klostret Furlong handlade med.

Information om fruktansvärda förhållanden har senare framkommit, om väldiga mängder döda barn och om unga kvinnor som blivit påverkade för livet. Inte förrän 2013 kom en ursäkt från den irländska staten, på liknande vis som vi här börjat reda ut och ursäkta en del av dem som farit illa på barnhem.

   Små ting som dessa är dedicerad till ”de kvinnor och barn som suttit inspärrade på Irlands Magdalenahem”.

▪ Stefan Hagberg

Bilden: Författaren Claire Keegan. Foto: Murdo McLeod

bokomslag

Claire Keegan
Det tredje ljuset
Små ting som dessa
övers. Marianne Tufvesson
Wahlström & Widstrand 2021

 

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: