[231010] Med en skräckhistoria som (dessvärre) träffar verkligheten mitt i planeten med ett fräscht och ovant tonspråk, som fem solister behärskar med framgång, bjuder Göteborgsoperan på något så ovanligt som nyskriven opera med en scenografi därefter. Den bör inte missas.
Det är ändå något konstigt med operamusik. Det tycks lättare att i vår tid ta till sig både musik och handling som har ett par hundra år på nacken än det som skapas i vår samtid. Annat är det med populärmusiken. Men jag ska först som sist säga att det här är musik som tilltalar mig.
Tonsättaren Paula af Malmborg Ward och librettisten Kerstin Perski har sannerligen valt ett tungt men dessvärre aktuellt tema för sin opera Mytomania, som är en nära avspegling av fallet med kirurgen Paolo Macchiarini, ”stjärnkirurgen” som avslöjades som bedragare, hans metod kallad bluff efter att patienter han opererat på Karolinska Institutet avlidit.
Första mötet med läkaren här, Francis, sker tillsammans med hustrun Rita hos terapeuten Nelly, som de tycks ha anlitat en längre tid för att rädda sitt äktenskap. Så lång tid att det hunnit uppstå en kärleksrelation mellan läkaren och Nelly. Francis blir efterhand alltså snärjd från två håll, både yrkesmässigt och privat.
Det är en oerhört erfaren kvintett sångare som handplockats till den här uppsättningen. Den mångerfarne tenoren Joachim Bäckström rör sig ledigt i sin roll som firad läkare som inte bara förfört sin terapeut och bedrar sin hustru utan också visar sig ha fört hela forskarvärlden bakom ljuset med sin banbrytande metod. Vi förflyttas alltså mellan den privata sfären i soffan och den medicinska forskarvärlden, vars omfång operans omfattande kör i vita läkarrockar får visualisera.
Ann-Kristin Jones är en stor tillgång med en härligt fyllig och kraftig mezzo för att uttrycka såväl ilska som sorg och besvikelse när sanningen bakom lögnerna går upp för henne. Kerstin Avemo kontrasterar med att mjukt falla in i den ledande rollen som älskarinnan och visar återigen prov på sin förmåga att tangera gränserna till de riktigt höga tonerna.
Men den som finner tecken på att metoden är en bluff är kollegan Harald i trygg tolkning av barytonen Åke Zetterström, som anförtror sig hos Nelly. Vad göra? Viljan att avslöja läkaren offentligt skulle ju slå tillbaka både privat, på forskningen och den professionella granskningen och då är det inte lätt att agera visselblåsare. Ja, det är mycket som går igen från dagens verklighet och slutet är inte alltid gott ens i dikten.
Ett par gånger framträder på upphöjt läge läkarens döda mamma, i samklang med en liten ”änglaensemble”, som den som envist håller sonens självförtroende vid liv.
Det hela utspelar sig i ett abstrakt scenografiskt landskap av stora skärmar målade i fält av gult och grönt som låter sig skjutas fram och åter, transporterande resväskor och annat i en sorts metaforik över tidens gång, som kan föra tankarna till scener ur någon film av Jacques Tati.
Färgsättningen går igen i kostymeringen och den som vill sätta sig mer in i färgernas olika symbolvärden för handlingen hänvisas till det som vanligt innehållsrika programhäftet.
Nyskriven svensk opera är nu inte vardagsmat. För den som är sugen att i de stora mellanrummen mellan nyskrivna verk i det här huset ta del av mindre uppsättningar av nyskriven opera kan hålla utkik efter framför allt scenen Atalante med sin New Opera och sina gästspel av fria grupper. Av Mytomania ges ytterligare sju föreställningar fram till och med den 11 november.
