[240229] Göteborgsoperans aktuella uppsättning av Wagners Den Flygande Holländaren är en röststark föreställning i högt tempo utan paus och med oväntade läsningar, både vad gäller scen och kostym och landar med ett finger åt en samtid präglad av girighet och flärd.
Hörseln sätts på högspänn redan från början av en ovanligt lång uvertyr. Den förebådar såväl individuella ledmotiv som den speglar stämningsväxlingarna genom hela operan från våldsamma till lyriska, folkloristiska ock lekfulla och åter till ödesmättade motiv.
Det är långt ifrån första gången som den amerikanske basbarytonen Craig Colclough sjunger Wagner, men det lär vara första gången han alls sjunger på operan i Göteborg. Ett fynd i rollen helt klart! När han som Holländaren uppenbarar sig på scenen likt en vålnad ur någon medeltida legend blir hans vilsna vädjande genast ett med den olycksalige sjöfararen. Likt myten om Ahasverus har också denne man drabbats av hybris, utmanat makterna och därmed dömts till evigt liv, som i hans fall handlar om att irra runt på havet på sitt spökskepp utan att någonsin finna hamn och vila. Men i den version av myten som det här bygger på finns en räddning vart sjunde år, då han får möjlighet att gå iland. Om han då möter en kvinna som lovar honom evig och kompromisslös kärlek och trohet löses han från förbannelsen. Och nu tycks räddningen nära.
Den förste som kaptenen från spökskeppet stöter på efter att ha stigit fram ur ett upprört hav är en kapten Daland, vars fartyg gått på grund. Nu är handlingen förflyttad från Afrikas sydkust till norska vatten, vilket förklaras av att Wagner fått idén till operan utifrån egna upplevelser under en färd från Riga till England med ett fartyg som hamnat ur kurs på grund av dåligt väder. Daland är strax beredd att erbjuda sin dotter till denne okände man, när han får höra att främlingens skepp är fyllt med rikedomar. Det illustreras av en suggestiv fond med svarta varelser som håller upp stora elfenben och annat som tyder på ett kolonialt rofferi. Det blir en spännande röstväxling mellan Holländarens varma basbaryton och Dalands (Mats Almgrens) djupa och klara bas. Samtidigt får vi möta styrmannen (tenoren Daniel Ralphsson) på Dalands skepp som längtar hem till sin käresta allt medan han avväpnar magin genom att trösta sig med en svårhanterlig uppstoppad docka i naturlig storlek. Så onödig!
Det är en scen som föregriper det hem där Dalands dotter Senta bor tillsammans med en skara kvinnor som väntar på sina mäns hemkomst.
Senast jag upplevde denna opera i Göteborg var i juni 1995, sista produktionen på Göteborgsoperans första verksamhetsår, under min tid som kulturredaktör och recensent på tidningen Bohusläningen. Jag inser genast att det vore omöjligt att ”kopiera” den recensionen. En kommentar i den slår mig ändå, att operan ”svarar mot det kaos som världen och mänskligheten befinner sig i idag”. Samma kunde sägas om denna uppsättning, trots den glättiga och aningslösa framställningen av väntande kvinnor så här 29 år senare.
Scenväxlingen mellan hamn och bostad tycks vara ett tekniskt äventyr, om det nu var den stora dockskåpsliknande två våningars konstruktionen eller något annat som orsakade en kvarts avbrott i föreställningen jag såg.
Kören är med andra ord strikt uppdelad i en huvudsakligen manlig del, som utgör sjö- och hamnarbetare iklädda likadana helblå overaller medan den kvinnliga delen vimsar runt ganska sysslolös i detta ”dockskåp” i färgglada och glittriga Barbie-liknande dräkter. Sjunga kan de i alla fall liksom deras Ken-liknande män medan de lossar last av oljefat, lika blå och kliniskt rena som hamnarbetarna.
Bryter mönstret gör den makalösa sopranen Åsa Jäger i rollen som Senta, som oskuldsfullt grönklädd stannar upp förloppet med den vackra balladen om den olyckliga sjöfararen och avslöja att hon beslutat sig för att bli hans räddare. Hon är också den som påminner kvinnorna om att de förväntas väva, vilket för tankarna till Penelope, hustrun till en annan mytisk sjöfarare, Odysseus.
Nu får vi till slut höra tenoren Kjetil Støa i rollen som Sentas fästman Erik i en uppgörelse som Holländaren hör och förstår att Senta redan anses bortlovad till en annan man, varpå han tvingas återvända ut på havet utan att lämna livet som han önskat, vilket däremot en olycklig Senta gör. Det är stor röstdramatik!
