[240429] Inte bara mångfärgad musik med våldsamma dramatiska skiften utan därtill en gastkramande historia som rymmer allt vad också vår nutid kan blotta av kärlek, svartsjuka och frihetssträvan kontra politiskt förtryck, tyranni, hyckleri, utpressning och bedrägeri, utformat till en rysare som både kan utlösa tårar och ilska.
Den som, liksom jag själv, inte upplevde premiären hösten 2021 på denna uppsättning av Puccinis kanske mest hyllade opera, Tosca, eller som vill uppleva den på nytt, har nu chansen ett fåtal gånger under maj månad.
Vid min sida på denna fullsatta nypremiär har jag en yngre kvinna, för vilken Tosca är första operabesöket över huvud taget. Av reaktionen att döma är jag säker på att det inte blivit det sista.
Carolina Sandgren och Tomas Lind är ett erfaret och välsjungande, om än lite omaka, kärlekspar i denna historia om frihet kontra tyranni med kärleken som gisslan. En stor njutning är Sandgrens tolkning av en av operavärldens särskilt hyllade arior, den där Tosca i andra akten försäkrar att hon alltid levt för konsten och kärleken och nu inser vad hon blivit tvingad till, nämligen att ge sin kropp till den hatade man som annars hotar låta avrätta hennes älskade. Också denne, Mario Cavaradossi, kyrkomålare, har en känslofylld praktaria, som Tomas Lind framför med fin inlevelse, när han står inför det faktum att bli avrättad.
Efter hans och Toscas första möte i kapellet, lyckas Cavaradossi, som är i färd med att måla ett jättestort porträtt av Maria Magdalena, väcka Toscas svartsjuka. Den är en lättänd sjuka, som sedan ska utnyttjas av den maktfullkomlige baron Scarpia som låter bjuda in den åtråvärda sångerskan Tosca till sitt palats för att utnyttja denna hennes svartsjuka. Väggarna i Scarpas boning är symboliskt spindelvävsklädda och fyllda av porträtt på människor som man ska förstå är tidigare avrättade.
Det tar sin tid för mig att acceptera Mats Persson som denne Scarpia, sedan mitt första möte med hans mjuka baryton letar sig tillbaka till Vadstenaakademin 1996 och titelrollen i Carl-Unander Scharins då nyskrivna opera Tokfursten på tema schizofreni. Jag har upplevt Mats Persson i några av operavärldens övriga skurkar sedan dess men undrar om inte Puccinis Scarpia är den värsta men som han lyckas tolka med en tveeggad falskhet.
När väl Toscas svartsjuka övergår från att handla om det porträtt som hennes älskade Mario arbetar på till att undsätta hans vänner från politisk förföljelse lyfter operan. Mats Persson spelar skickligt på den bedrägliga karisma hans övertag tillåter honom, klädd som han är i ledig äggskalsvit gentlemannakostym i kontrast till det gäng uniformerade underhuggare som beordras genomföra hans grymma domar. Egentligen är handlingen ursprungligen förlagd till kejsar Napoleons tid runt 1800, men den här uppsättningen associerar snarare till senare decenniers maktfullkomliga härskare.
I övrigt må hyllas den igenkänningsfaktor som det medför att Göteborgsoperan har en så rik fast stab av suveräna sångare att besätta en sådan här uppsättning med. Den fenomenala orkestern ej att förglömma.
