[241112] Kanske är grundfrågan; vad är ett hem? Svaret skiftar säkert beroende på vem man frågar, men jag gissar att det för de allra flesta är något av stor vikt. Att människor av olika anledningar flyttat från ett land och dess kultur till ett annat ofta känner ett ”mellanförskap” är känt; man är inte fullt ut hemma vare sig där man nu bor eller i sitt födelseland. Många flyttar tillbaka till hemlandet efter ett antal år, men mycket är sig olikt, man känner inte igen sig. Man riskerar även att tappa sitt modersmål utan vardaglig kontakt med det, och att lära ett nytt språk i vuxen ålder är inte helt lätt.
Syskonen Mina och Jasna blir av föräldrarna tvingade att lämna Hotonj strax utanför Sarajevo när bomber och gevärseld kommer allt närmare. Modern har hört rykten om vad som händer på andra håll och känner stor skräck
”Kommer de måste jag döda er innan de får tag i er. Dig Mina och dig Jasna. Jag dödar er innan. Mina hjärtan!”
Det är 1992 efter att Bosnien utropat sig till självständig stat, något Serbien vägrar godta. De vill inte att serber som bor i de andra delrepubliker i det som en gång hette Jugoslavien ska bli till minoriteter. De vill ha ett helt land och startar ett förödande krig som kommer pågå i alltför många år, skapa en flyktingvåg av katastrofala mått. Fyra miljoner lämnade sitt hemland, varav cirka hundratusen kom till Sverige.
Systrarna åkte buss till Skopje, Makedoniens huvudstad, och efter nio månader satte de sig på en buss som skulle ta dem till Sverige eftersom de där inte behövde något visum. Färden gick via Bulgarien, Rumänien, Ukraina, och slutligen Polen, därifrån åkte de båt över till Sverige och kom senare till Katrineholm.
Något missförstånd blir uppenbarat när de anländer till Skopje och möter faderns förre arbetskamrat. De tror att de skall bo hos hans familj, medan han verkar räkna med att de ska vidare till något annat boende. Men eftersom inget sådant finns får de stanna hos honom, med fru och fyra barn. Det blir en tid med ganska stora spänningar, men ändå skapligt respektfullt mellan dem. Jasna som är åtta år har som som barn ofta har betydligt lättare att anpassa sig och få kompisar än storasyster Mina som är tjugofem, och som blir ganska ensam. Hon börjar arbeta för att ha något att göra på dagarna, svarar i telefon på ett kontor och städar på ett gym.
Jag har personligen arbetat nära människor som flytt krig och despoter, från Bosnien, från Iran och Irak, Somalia och Eritrea, från Syrien, och som har berättat vad de varit med om, sådant som vi här i Sverige vanligen ser på film som någonslags underhållning. Så jag är inte omedveten om hur det kan vara att leva i krig och behöva lämna sin kultur med allt vad det innebär. Trots det, eller kanske på grund av, så blir Fatima Klanco Al Mulkis roman, Hem Mina hem, som kommit på Ordfront stark och berörande. Den känns helt äkta, delvis självupplevd som den är. Författaren flydde från Bosnien 1992, där hon studerade till bibliotikarie på universitetet i Sarajevo. I dag arbetar hon på Kungliga biblioteket i Stockholm, som mångspråkskoordinator. Vackert ord förresten. Hem Mina hem är hennes litterära debut.
Det handlar mycket om skammen i att ha klarat sig, eller i att ha flytt undan kriget medan andra stannat kvar och blivit drabbade på helt andra sätt. Det är liknande skamkämslor man kan få över att ha överlevt ett attentat eller olycka när många andra dog
”Mina händer sved precis som de gjorde när jag skurade toaletterna hårt på gymmet. Det fanns en tillfredsställelse i smärtan. Smärtan blev min ritual i det tysta, ett sätt att gottgöra för att jag lyckades fly från Sarajevo, medan så många lämnades kvar. I denna smärta, bitter och ljuv, fann jag en sorts tröst.”
Mina börjar på SFI i Flen, men utan minsta entusiasm. Hon ska ju snart tillbaka till Bosnien. Hon kämpar inte särskilt mycket med studierna, trots att många säger till henne att just språket är ingången till samhället och ett möjligt bra liv. Hon verkar bli lite betuttad i en av lärarna, Yakob, även om hon i början mest blir irriterad på honom. Hon läser ihop med andra från Bosnien, med kroater och serber, en del av dem krigsförbrytare.
Fem år senare har hon man och barn, men kan inte släppa tanken (eller kanske snarare känslan) på att åka tillbaka. Men vad finns där att komma tillbaka till, där allt är sönderbombat, där inte mycket i samhället fungerar, ingen vidare infrastruktur finns kvar?
Josip Broz Tito lyckade under sin regim trycka undan alla religiösa och språkliga konflikter, hålla ihop landet. När han dog rasade allt detta ”skydd”. Det skapar många frågor, i romanen exempelvis om grannens son Dragan, eller om vissa lärare på universitetet som plötsligt blivit ”som galna” när de brände ner biblioteken och än värre saker
”Hur kunde ett sådant hat från en granne uppstå? Vi hade känt varandra hela livet och även fast vi inte var vänner hade vi aldrig gjort honom något. Nu var han beredd att … ja, vad var han beredd att göra? Jag ville inte veta.”
Dessutom var Mina då förälskad i en studiekamrat, Alexandar, som var serb
”På min sida av världen skulle han, trots allt, fortfarande vara en serb – en oföränderlig sanning, etsad i historiens sten, omöjlig att sudda ut eller förändra.”
Mina berättar i jag-form, i ett vardagligt och levande språk med många detaljer, inte så sällan också vackert. Det känns avlappnat, med snygga beskrivningar av miljöer och stämningar. En ren och ”enkel” berättelse som inte väjer för komplexiteten i att leva i och fly ett krig, för språkliga och religiösa konflikter, hur det är att lämna sitt hem och kultur och försöka bygga sig ett liv i ett helt nytt. För det är självklart mycket som är annorlunda
”Gatorna i Katrineholm var pinade till renhet och husen så strikt ordnade att det kändes som de knappt vågade andas. Vartenda hörn av varje trädgård var så tillrättalagd att det nästan ropade efter en osynlig bedömare. Människorna man mötte log med ett slags förutsägbar vänlighet – allt samspelade i en koreografi som utlovade ordning, planering, en plats för varje atom i universum. På morgnarna talade fåglarna ett mer förfinat språk än de grova dialekter jag var van vid från Bosnien.”
Fotbolls-VM 1994 är första gången som Mina känner någonting för Sverige, eller sig själv som svensk, när de sitter framför teven och hejar på Brolin, Ravelli och de andra långt där borta i USA. Och jag får rysningar när jag minns de heta nätternas matcher, jag sitter i en sommarstuga utanför Åsa och svettas ikapp med spänningen när Sverige vinner Brons.
Ett drygt år senare
”I november samma år började man i Daytona i USA förhandla om fred i Jugoslavien. I december var överenskommelsen underskriven. Några ord på ett vitt papper och allt var över.
Var det ett skämt? Världen hade kunnat tvinga alla parter att skriva på och sluta döda varandra redan från början. Varför hade de väntat?”
Ja, det är väl en ytterst rimlig fråga.
När freden är undertecknad åker Mina och Jasna till Hotonj och Sarajevo, föräldrarna som numera också bor i Katrineholm, däremot är helt ointresserade. De vet att det inte finns mycket att återvända till, något Mina själv snart blir medveten om.
