[250502] Huvudkaraktären Hanna Degermark är, titeln till trots, oerhört mänsklig. Hon närmar sig de fyrtio, är sensitiv och empatisk och skapligt paranoid över hur andra ser på och uppfattar henne. Hon hamnar allt som oftast i lite knöliga situationer. Dessutom är hon inte så lite gråtmild, det strömmar nedför kinderna för minsta lilla, kropps- och viktnojan är också framträdande. Självkänslan är det med andra ord inte så mycket med.
Författaren Helena Lindegren är också skådespelare och komiker, och hon kryddar Hannas karaktär och historia med underliggande humor av det ibland mörka slaget. Men jag kan tycka att det stundvis ändå riskerar att bli väl mycket av det negativa, att det känns överdrivet och till slut nästan svårt att ta på allvar. Hanna blir mest patetisk, kan det vara meningen? Samtidigt är det inte svårt att känna med henne. Man kommer lätt in i berättelsen och tror sig känna Hanna ganska så omgående. Det beror troligen på att det är skrivet i absolut jag-form, där vi är med i hennes alla tankar och känslor. Författaren besitter en god människokännedom, som man väl bör om man är skådespelare (och nu författare).
Helena Lindegren är född i Västerbotten 1978, bor numera i Stockholm och arbetar alltså som skådespelare och komiker, känd från film, tv och radio. Hon är med i P1:s På minuten, var sidekick till Fredrik Lindströms Stora dialektshowen, och har även medverkat bland annat i filmen Spring Uje spring, om Uje Brandelius.
I stort sett mänsklig är hennes skönlitterära debut. Piggt skriven med vardagsaktig stil och ton, men inte utan finess. Humorn i scener och iakttagelser ligger som en lätt bordunton, och det kryddas med fräscha ord och uttryck. Det är på många sätt en ganska häftig och energifylld debut. Det hela utspelar sig i Skellefteå och Byske med omnejd, och växlar scener mellan nutid och den från barn- och ungdomen. Brodern, Tony, är en mer socialt lyckad person med familj, något Hanna ständigt saknar och sörjer i sitt liv. Han ställer upp när systern fått problem, det händer tydligen då och då. Den här gången bor han några dagar hos henne
”Mmm, svarar jag och undrar om det betyder att han snart ska hem. Jag vet inte om jag längtar efter eller är rädd för det. Att vara den sämre människan i ett sällskap är slitsamt i längden och på det viset ser jag fram emot att få honom ur huset.”
I den lilla by hon växte upp i handlade det mycket om att få tag på alkohol, och redan från tidiga tonåren upptäckte hon alkoholens välsignande inverkan. Den där revan i tiden, andningsgungan som gör kropp och sinnen mer avslappnade och sköna. Dessvärre har alkoholen fortsatt vara en viktig del i välmåendet för Hanna, och en morgon på väg till jobbet blir hon invinkad vid en poliskontroll. Hon har på kvällen druckit vin, blåser rött och blir av med körkortet. Och hur kommer hon då till sitt arbete på ett gruppboende för ungdomar med diverse diagnoser?
Hennes man har dessutom varit otrogen ett bra tag och väljer till slut den andra. Så efter rattfylledomen flyttar hon in i faderns hus, sitt barndomshem (fadern är död) och bestämmer sig för att ta tag i sitt liv. Det innebär bland annat att sluta med alkoholen, men
”Ska jag alltså aldrig mer dricka? Det betyder att jag aldrig mer kommer ha roligt på riktigt. Jag kommer aldrig mer dansa. Aldrig mer uppleva närheten i ett djupt samtal. Och hur i helvete ska jag kunna träffa någon?”
När hon bestämt sig för att sluta dricka börjar hon även löpträna, och plugga beteendevetenskap. Äntligen ska hon få ägna sig åt saker som mera tangerar hennes personlighet och potential.
Hanna är (i tankarna) inte särskilt snäll mot de flesta personer som befolkar romanen. Hon är ofta nedlåtande över deras obildning, undermåliga språk, beteenden och andra svagheter, inte minst kursaren Eva, som blivit inneboende hos Hanna efter att ha hittat barnporr i sin mans dator. Jag gissar att det handlar om hennes egen svaga självkänsla, om att hon behöver trycka ner andra för att se sig själv i något lite bättre dager.
Lindegren smeker klichéer medhårs, inte minst om norrlänningar, ungdomar och ”väldigt vanligt” folk. Det blir även väl ofta om det generella hon berättar, sådant som de flesta går igenom/är med om. Däremot är huvudkaraktären Hanna av det mer irrationella slaget.
Hanna har två gamla bekanta hon fortfarande efter många år är känslomässigt fäst vid. Det är barndomskompisen Nina, som hon är gravt avundsjuk på och stundvis även svartsjuk som vilken tonåring som helst. Och det är Jonas Renberg, killen hon var kär i och hade ett förhållande med
”Kärleken varade i tre månader och elva dagar. En beklämmande sak med dessa tre månader och elva dagar var att jag aldrig hann bli mig själv. Jag var så rädd för att sjabbla bort denna nåd som plötsligt givits mig att jag inte kunde slappna av. Jag blev aldrig mitt riktiga jag.”
Hon träffar i nutid av en slump denne Jonas Renberg igen. De inleder en ny relation, och snart är de sambor tillsammans med hans två barn.
Kring sidan 300 börjar jag fundera över om det verkligen ska sluta som en feel goodroman, nu när allt verkar gå Hannas väg.
Men kan hon landa i det ”goda livet”?
”Varför måste jag ängslas över en massa skit som inte ens hänt än? Nu när livet blivit som det ska vara? Den här jävla kärleken som jag i nästan fyrtio år betraktat som en hägring, varför kan jag inte bara andas ut och ligga still i den?”
Plötsligt inför en helg går hon in på Systemet och köper tre flaskor vin, efter tre och ett halvt års nykterhet. Mannen och hans barn är i stugan och hon ska vara hemma och arbeta. Hon har genom Nina fått ett betydligt mer kvalificerat och statusfyllt arbete, och det innebär mer jobb och större ansvar. Rimligen också en större inre stress, förmodligen är det det som får henne att inhandla vinet.
På morgonen vaknar hon utan någon större bakfylla, och hon konstaterar att två oöppnade flaskor står kvar i kylen och att hon inte ens druckit ur den öppnade. Slutsatsen blir att hon inte kan vara beroende, då hade väl flaskorna varit tomma nu. Hon tror alltså inte längre på det man brukar säga; en gång alkoholist, alltid alkoholist.
Så hon börjar så smått dricka igen.
Alkoholens obönhörliga makt.
Sedan går det som det går.
