[251027] Tio år har gått sen Kronandådet då tre personer dödades och en sårades svårt på Kronan, skolan på Kronogården i Trollhättan. Jag befann mig just då på Hojums begravningsplats för att lägga blommor på pappas grav. Han gick bort den tjugoandra oktober 2005. Samma datum 2015 ser jag polisbilar och ambulanser köra in på Lantmannavägen, vägen genom Kronogårdens bostadsområde. Bilarna vällde in och jag förstod att nåt hemskt hade hänt. Tyvärr tänkte jag på skolan, Kronan. Inte så att jag påstår att jag visste vad som hänt, men det var min första reaktion. Jag körde tillbaka hemåt, förbi skolan där polisbilarna och ambulanserna stod parkerade. Vägen var ännu inte avstängd.
Väl hemma satte jag på radion för att lyssna på nyheterna. Sakta rullas bilden upp av dådet. En ung man har kommit in på skolan med avsikt att döda så många han kan av annat etniskt ursprung än sitt eget. Han heter Anton och han har klätt ut sig. Han är från ett annat bostadsområde där det bor få invandrare. Anton har under den senaste tiden radikaliserats och han har på nätet berättat att han planerar ett dåd. Efter att Anton även gått till anfall mot poliserna, skjuts han och dör senare på sjukhuset.
Den här händelsen är ett trauma främst för dem som har en anknytning till Kronan eller Kronogården. Jag gick på Kronogårdsskolan, på 1970-talet. Senare revs den gamla skolan och Kronan byggdes. En ny fin skola, där det även finns ett bibliotek och en del med lokaler för kulturevenemang och ett café för allmänheten. Den var en av flera satsningar från Trollhättans kommun. Man ville lyfta området Kronogården och erbjuda barnen en nystart med en fin skolbyggnad. Nästan alla elever på Kronan hade då och har fortfarande, utländsk bakgrund.
På Kronogården i Trollhättan bor en brokig skara människor från många olika länder. I onsdags, den tjugoandra oktober, samlades ett stort antal på Kronogårdstorg för en minnesstund. Detta var ett spontant initiativ av en enskild person, en mörkhyad man med anknytning till området. Inne i stan, på torget, hade kommunen ett eget arrangemang. Vart skulle man gå? För mig var valet enkelt. Jo, till Kronogårdstorg. Det frivilliga initiativet togs när beskedet kom att kommunens minnesstund skulle ske i stadens centrum och inte där de flesta berörda bor och bodde. På Kronogårdstorg möttes vi. Det var en fin stilla stund. Även representanter från Brottsofferjouren och Integrationscenter var på plats. Så även journalister från den lokala tidningen TTELA och de från SVT och Sveriges Radio. Vi tände ljus. Fällde en tår. Pratade med grannen som också valt att komma dit.
På vägen hem till min gata går vi längs med Lantmannavägen där det åter lyser av marschaller som ställts längs refugen i mitten av vägen. Det sker varje år den tjugoandra oktober, då vi minns offren från dådet vid Kronan. Fint att vi minns. Fint att vi gör det tillsammans.
