[260929] Tempot är högt redan från början. En dimmaskin jobbar frenetiskt. Ambulans på scenen, förlista kroppar, tillfällig frysning och så Sven Boräng, som i rollen som hovnarren Feste frenetiskt hamrar fram låtklassikern I will survive på ett litet piano. Överlevt har också, ovetandes om varandra, ett ungt tvillingpar, Viola och Sebastian, som var och en får anledning tro och sörja över att ensamma ha överlevt.
Det är den tidsmässigt uppdaterade utgångspunkten i den här historien, som kommit att bli en av Shakespeares mest spelade komedier med tragisk klangbotten och det så populära förväxlingstemat, fortfarande högst levande sedan tillkomsten i ett begynnande 1600-tal. En regissör, Ellen McDougall, uppmärksammad särskilt för sina nydanande Shakespearetolkningar, med starkt fokus på samtidens frågor, har bjudits in från London att ta sig an denna den femte uppsättningen av Trettondagsafton på Göteborgs Stadsteater sedan 1939. Det har hon gjort med besked tillsammans med scenografen ochkostymdesignern Moi Tran, också hon baserad i London. Båda har för övrigt verkat på den lilla kvartersteatern i Notting Hill, Gate Theatre, som jag brukar kolla in när jag besöker London tills den en gång, tråkigt nog, inte fanns kvar på den adressen. Nåväl. Här har de låtit skapa en scen med betydligt större möjligheter – del av ett tvåvåningshus, lite byggnadsställningar, spridda möbler och inventarier och liksom en öppning mot ett okänt utanför som bild av den kustnära hamnstaden Illyrien i en orolig värld. På denna scen blir det nu ett tumult mellan de teman som präglar pjäsen – förlust, kärlek, komik, mobbing, galenskap, sång och musik.
Med koreografi av svenskchilenska Mari Carrasco tar komiken allt mer över uppmärksamheten för en sällan skådad skrattretande koreografisk stil. Särskilt när Marta Andersson-Larson gör entré som pjäsens Maria, kammarjungfru till grevinnan Olivia, som sitter vid ett fönster på en inte särskilt palatsliknande huskonstruktion och sörjer. Nu ska man spela hennes hovmästare Malvolio, som Fredrik Evers gestaltar med egenkärlekens allra som värsta kännetecken, ett spratt. Maria får sig dikterat ett kärleksfullt brev till Malvolio, undertecknat Olivia, vilket får Malvolio att spetsa sin fåfänga med den mest komplicerade konstruktion av korsade strumpeband och gula strumpor jag kan minnas mig ha sett i någon tidigare uppsättning av denna pjäs. Det skruvar komiken ett extra varv tills sanningen om brevet slutligen avslöjas. Att Malvolio under en längre tid får ses fritt hängande i en sorts stolslift i stället för inspärrad i ett mörkt utrymme ger extra draghjälp åt både löjet och tragiken.
Det blir ändå Oméya Simbizis som bär den här pjäsen i rollen som tvillingsyster Viola. Iklädd en jacka som brodern Sebastian (John Njie) lämnat efter sig uppträder hon snart, för sin egen säkerhets skull, som 
en ung man, Cesario. En typ av könsbyte som i Simbizis fina och allvarliga tolkning blir till föreställningens nav. Flickan i henne blir dock förälskad i den hertig Orsino som hon snart får jobb hos. Svårt läge eller inte?
Ja, det är en enda roande och oroande röra som till slut reder ut sig. Allt medan Sven Borängs narr flikar in det ena musikstycket efter det andra fram till ett avslutande körstycke med skådespelarna.
Att som här ha en fast ensemble av skådespelare till de många särpräglade rollerna har inte sällan beskrivits so
m en stor tillgång, något som svenska teatrar sägs vara eller åtminstone har varit särskilt bra på i en internationell jämförelse. Att haverier till havs och förluster av anhöriga och vänner genom våld och krig orsakar lidande och sorg är något som den här föreställningen säkert velat fokusera. Ändå är det det komiska anslaget som väger tyngst.
