[261005] Att vara sig själv eller att vara sig själv nog är frågan. När Örjan Andersson tar sig an ännu en klassiker är det fullkomligt självklart att det är en dansare/koreograf som ska sätta klorna i detta så dansanta verk som Ibsens Peer Gynt är. Så genialt iscensatt med en ensemble av hälften skolade dansare. Av texten, de långa monologerna och dialogerna, blir dock inte mycket kvar förutom för att markera namngivna individer utmed denne egotrippade äventyrares vindlande levnadsbana i fåfäng jakt på rikedom och på svaret om självet. På Backa Teater kan en helt nyskriven pjäs, Cross, också finna plats under begreppet att vara sig själv. Två väsensskilda uppsättningar men med det gemensamt att det handlar om identitet, vare sig det gäller kön eller status.
Det är nu sjätte gången som radarparet Örjan Andersson och Magnus Lindman skapar scenkonst på västsvenska scener. Efter två versioner av Hamlet, därefter Ett Drömspel och på det Odyssén och Rödluvan som skolteater är det nu dags för en annan litterär figur, Peer Gynt. Diktdramat slutförde Henrik Ibsen 1867 efter att ha bosatt sig i Sorrento i Italien, och lär ha varit på strålande humör sedan han flytt hemlandet. Han hämtade dock material om Peer från norska folksagor där det hette att ”Peer, han ar en typ för sig, en riktig äventyrare och storljugare”. Denne Peer gjorde Ibsen till sin – ”hänsynslöst skriven så som jag bara vågade skriva långt borta från hemmet”, som det heter i Ulla Åbergs inledning till Lars Forssells fantastiska översättning av Peer Gynt i En bok för alla.
Internationellt genombrott hade Ibsen fått året innan med pjäsen Brand. Men Peer Gynt får vänta nio år till sin urpremiär som teaterföreställning, vilket skedde 1876 på Christiania Teater med musik beställd av Edvard Grieg. Musik som också i korta versioner förgyller denna uppsättning.
Det är likafullt en rolig tolkning med en lekfull koreografi av detta i grunden ordrika drama med en ensemble av dansare och av skådespelare som hänger med i dansen. För det är en formidabel textslakt som bedrivits, där rörelse och musik fått ersätta pratet som nästan tar sig uttryck mer som pratbubblor till scenbilderna allteftersom vi får följa Peer Gynt först på hemmaplanen och sedan på flykten ut i världen för att söka svar på gåtan om sin identitet och ge intryck av att det bor en Peer Gynt hos envar och därför också spelas av den ena efter den andre, men huvudsakligen av Jonas Sjökvist, stundom också av den unge dansaren Jonas Falk.
En balansakt för två på en uppochnedvänd spann som livräddare efter skeppsbrottet hör till de scenografiska egenheterna. I sin helhet skapar dansare och skådespelare tillsammans grundackordet, självet, frågan om att vara sig själv till ett återkommande mantra föreställningen igenom. Det går fort att forcera de olika livsfaser som Peer Gynt passerar från hemmet hos mor Åsne, brudrovet av ungdomskärleken Ingrid, flykten, den troget väntande Solveig till Dovregubben, trollen, den grönklädda, den mystiske Böjgen och vidare ut i världen i jakten på rikedom och kejsartitel men främst för att få svaret på hur man är för att vara ”sig själv”.
Varför publiken placerats på gradänger på var sida om själva scenen för att efter paus byta sida handlar troligen om att skapa större närhet genom att krympa parketten utmed sidorna och bakåt och skapa en liknande parkett på motsatt sida så att det inte går ut över antalet publikplatser. Kanske också för att ge sken av en arena, där ett livsdrama utspelar sig. Inledningsvis laddas stämningen med att de tio dansarna/skådespelarna sakta rör sig likt skuggor innanför en genomskinlig ridå på en scen som allt eftersom blir fylld av ett sandliknande stoff. Spännande scenkonst rätt och slätt.
