[220928] Tyske författaren Clemens Meyer (född 1977 och boende i Leipzig), skriver om dagens östra delar av Tyskland i noveller i samlingen De tysta satelliterna (2017), som utkommit på ellerströms. Snyggt översatt av Ebba Högström, och med förord, som möjligen borde varit ett efterord, av Måns Wadensjö.
De tysta satelliterna syftar på de grå höga hyreshus där de flesta av karaktärerna bor, eftersatta förortsområden med slitna byggnader och många människor med lågstatusarbeten, om de överhuvudtaget har något. Områden som inte så sällan också har eller gränsar till ett FB, ett flyktningboende, med de konfliktrisker det kan innebära.
Meyer skriver noveller som berättar om de sjaskigare delarna av östra Tyskland i dag och hur det var under (Andra världs)kriget. Han fokuserar på ”vanligt folk”, arbetare som slumpmässigt träffar andra ur samma klass. Tid och rum, nu- och dåtid flyter ihop och det blir stundvis knepigt att riktigt veta var vi befinner oss. Men stilen/berättartekniken är konsekvent genomförd och funkar därför utmärkt. Där finns ett vemodigt och nostalgiskt skimmer kring personerna, de kämpar på med sina nuvarande liv och arbeten såväl som med sina minnen från en annan tid. Och frågan är om skillnaderna för dem är så stora mellan att leva i en kommunistisk diktatur och det ”fria” Väst.
Östtyskland, DDR, Östra Tyskland, ”Det nya Tyskland”. Det finns flera namn på den stat som föddes 1949, ur den tidigare sovjetiska ockupationszonen, som den kommunistiska delen av det då delade Tyskland. 1990 efter Murens, och året efter Sovjetunionens, fall återbildades en gemensam stat, men den östra delen dras fortfarande med ekonomiska och fysiska skador sedan den tiden. De östra delarna har knappast fullt ut vuxit ikapp och jämlikat sig med sitt västra ”broderland”.
Tio noveller och nio av dem i samma stil och ton, endast den tionde och sista, I vår tid, bryter av. Av någon anledning tänker jag på Garcia Márquez Patriarkens höst när jag läser den sista novellen, om en man som i nutid (?) sitter i källaren på Leninbiblioteket i Moskva och skriver ”sin” historia. Han som tysk slogs på den kommunistiska sidan mot Hitlers fascister och försökte få vilseledda tyska soldater att överge armén och komma över på den frihetskämpande sidan.
Scenen växlar mellan när Willi Bredel sitter och skriver, men var och när och är han inlåst?, och slagfälten i Sovjet under kriget
”Han hade åkt tåg till fronten, hur många månader sedan var det. År och årtionden. Moskva, Voronezj, Stalingrad. Eller hade han suttit i ett flygplan? Hans lägenhet i Moskva var tom, fönstren trasiga, grannhusen utbrända. Sån tur att han bar manuskriptet i innerfickan på sin militärrock.”
Det är smart att lägga det sista kapitlet där det ligger, efter drömmarna om ”det nya Tyskland”, det ”frihetsälskande” kommunistiska Tyskland, som vi såg resterna av i de tidigare novellerna.
En kvinna som städar tåg möter en frisörska på en bar i anslutning till deras arbetsplatser. Tågkvinnan jobbar skift så det är bara när deras olika tider tangerar varandra de kan sitta där och ta ett par glas och prata om sina respektive verkligheter i nu- och dåtiden. Meyer skapar en drömsk och väldigt filmisk stämning, med detaljer som mejslar fram trovärdigheten. Även att han växlar mellan tidsplanen förstärker det drömska och ”svävande” i historierna. Men det finns inget distanserande i denna ton, utan författaren är en medkännande berättare som ser och tar sina karaktärer med empati och allvar.
Många av dessa karaktärer har klart fasta rutiner i sitt sätt att leva. En man ringer sin fru varje kväll, han vet att hon inte kommer svara men han vill höra hennes röst. Förmodligen är de sedan ett tag skilda. Andra går samma sträcka varje promenad, de två kvinnorna sitter på samma bar.
Clemens Meyer är bra på att ”måla” scener och detaljer. Och det är ofta ”spännande” att läsa vidare trots att inte speciellt mycket händer, där finns en välgörande nerv. Även om det finns noveller jag uppfattar som mindre spännande. Han känns klart fri i sitt skrivande, vilket stilen med att tid och rum kan växla i en och samma mening är ett tecken på. Emellanåt är meningarna långa och späckade med komman.
En ung, till synes lätt förvirrad, man träffar på en äldre kvinna som tar honom för sitt barnbarn. Barnbarnet är/var soldat och den unge mannen spelar med och bor med sin ”mormor” några dagar. Inte bara hon är åt dementa hållet, även han kommer in i märkliga stunder då han inte verkar veta var han befinner sig eller vad han sysslar med. Går han så djupt in i spelet med den gamla kvinnan att han förvirrar sig själv?
Vid flertalet noveller är det någon som säger något i stil med ”Men det är länge sedan nu/Det är många år sen.” Det där vemodigt nostalgiska ljuset många lever i och berättelserna grundas på.
En lokförare kör ihjäl en man som medvetet ställt sig framför tåget. I ögonblicket innan det smäller känner föraren igen mannen som skrattar stort. Senare söker han upp mannens nyblivna änka trots att han egentligen inte kände sin ”skolkamrat” och endast pratade med honom ett par gånger under skoltiden.
Så här kan det låta när Meyer är på två ställen samtidigt, åtminstone i min tolkning av scenen med pojken i skoltid, mannen där på spåret och lokföraren
” Han stod i den lågt stående solens ljus, var det bara tidig eftermiddag?, och han vände sig om mot byggnaden av kontorsbaracker, skuggor vandrade över asfalten framför honom, stora skrynkliga tidningssidor blåste över marken, han hörde sirener någonstans i fjärran, och med det ljudet, som ömsom ökade ömsom minskade i styrka, blandade sig en signalton från ett lok, signaltonen från hans 261:a, som blev allt högre och gällare, som om det kom ur ett ångloks signalvissla.
Pojken stod bakom hålmuren, med huvudet instucket i en av öppningarna. Han hade väntat ett bra tag nu, men så hörde han det. Susande och sprutande vit ånga stampade det längs spåret. Han tryckte huvudet längre in i öppningen, den lågt stående solen bländade honom, han såg de glänsande hjulen, de roterande vevstakarna. Han skrattade.”
