När pappa blev tant
Mårten Klingberg – Min pappa Marianne
Att vara fast i sin historia
David Ärlemalm – Lite död runt ögonen
Bodils mamma är död och pappan håller sig numera undan knarket, han anstränger sig verkligen för att fixa vardagen som ensamstående far. Men faror lurar överallt och fallgroparna är många. Suget, tomheten och den ständiga pressen att klara tillvaron är stressande och tär på nerverna. Det är lätt att släppa taget, glida in i gamla rutiner, vanor och beteenden. Bodil behöver sin älskade pappa, därför funkar det. Men när Arto blir av med jobbet börjar det svaja. Läs mer
En La bohème med varm charm
Göteborgsoperan – La bohème
Den nyzeeländske tenoren Thomas Atkins är ett fynd till rollen som Rodolfo att matcha Kerstin Avemos Mimí i Göteborgsoperans nya uppsättning av Puccinis La bohème. Innan döden avslutar deras korta och tragiska kärlekssaga har de fascinerat både för sin charm och för sin sång ihop med en varsamt lyhörd orkester. Läs mer
Människorna som brickor i ett spel
Göteborgs Dramatiska Teater – Faces
Av en ren slump – eller var det ödet? – kom jag att se Mike Nichols Carnal Knowledge i veckan, ett DVD-fynd jag lagt beslag på. Regissören ligger även bakom storverk som Vem är rädd för Virginia Woolf och Angels in Amerika (1966 och 2003) och den legendariska filmen säger väldigt mycket om den tid också Faces (liksom flera andra av John Cassavetes’ filmer) utspelar sig i, frigörelseåren under 60-talet och framåt, de moderna livsstilarnas genombrott, sammanfallande med diverse sammanbrott! Läs mer
Dansarna är behållningen
Göteborgsoperan – Naharin's Virus, Love
Tre koreografer med bakgrund i israeliska Batsheva Dance Company står bakom de två verk som än en gång bevisar den konstnärliga kvalitén hos Göteborgsoperans danskompani. Lite provokativt känns det förvisso att mötas av ord av den nyblivne nobelpristagaren Peter Handke som ”ni kommer inte att se något ni inte har sett förut”. Mitt svar blir ”nja, säg inte det”. Läs mer
Färgrikt, fräckt, fart och fantasi
Göteborgsoperan – Oliver!
Smärtsam läsning
Linda Boström Knausgård – Oktoberbarn
Blir det en napoletanare i år?
Domenico – Väsen, ett familjedrama
Som att recensera någons liv
Linda Boström Knausgård – Oktoberbarn
Kan man recensera en människas liv? Frågan dyker upp när jag läst och nu skall skriva om Linda Boström Knausgårds nya bok Oktoberbarn. Jag skriver bok och inte roman, för av någon anledning känns det hela mer som besläktat med Ann Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, än en roman. Åtminstone inte i jämförelse med den suveräna Välkommen till Amerika. Det känns mer som en självbiografi/memoar. Om det är meningen eller om det är något hos mig och min läsning vet jag alltså inte. Läs mer
För många trivialiteter
Alba Mogensen – Hon den roliga
