Den två år långa pandemin har – med ett otroligt stort behov av ansiktsmasker, plasthandskar, vaccinsprutor m.m. – gjort sopproblematiken än värre. Vår värld och samtid stöts och blöts ofta även i litteraturens värld. Men på temat sopor har jag bara stött på enstaka och mycket små fragment. Finns det någon skönlitteratur med fokus på sopor och hur hanteras i så fall denna skräplitteratur? Läs mer
Mina fördomar får mig att till en början läsa dikterna som en ung kvinnans känslor, tankar och ord till ett manligt du, gissningsvis en pojkvän. Eller en före detta pojkvän som det verkar. Men så vid andra läsningen framträder något annat än det jag först tyckt mig se; duet, han, är troligare en far. Vissa stunder frågar jag mig om det har någon betydelse, men det har det absolut. Läs mer
Den svenske statsvetaren och migrationsforskaren Peo Hansens Migrationsmyten (Leopard förlag 2021) är ett stycke kritisk forskning av allra bästa märke. Mot bakgrund av högerpopulismens allt starkare vind i seglen under senare tid är Hansens bok en av de viktigaste och mest brännbara samhällsvetenskapliga texter som publicerats på länge. Läs mer
”Efterliv” är den tredje romanen av Nobelpristagaren Abdulrazak Gurnah som översatts till svenska, och det är väl ingen alltför djärv gissning att hade det inte varit för priset så hade det inte heller blivit någon översättning och utgivning. Vilket givetvis inte betyder att bokens ämnen och motiv är ointressanta för en svensk läsare eller att den är litterärt svårgenomtränglig. Läs mer
Jag ser en lätt humoristisk parafras på Carlo Levis romantitel Kristus stannade i Eboli framför mig; Ingela stannade i Grimeton. För det är ju i den lilla halländska byn med sin berömda radiostation som Ingela Strandberg är född (1944) och uppväxt, och det är där hon byggt sitt litterära universum. Läs mer
Det finns korta texter som har publicerats och som gör sig bra i tryck som artiklar eller noveller i tryckta medier och som tål att sparas. Men vem vill ha texter i lösbladsystem? Det självklara svaret är att förpacka en samling korta texter i en bok. Elisabeth Åsbrink har gjort ett försök. Läs mer
Det här är fjärde översättningen på några få år, efter ”Trilogin”, memoaren Analfabeten, och kortromanen I går. Den här gången en novellsamling, om nu novell är rätt beteckning på de kortkorta minihistorierna. Ofta inte mer än ett par sidor, den längsta på drygt sju. Man känner igen Agota Kristofs stil och ton, men långa stunder ändå inte. Det kan nog bero på att det till stor del rör sig om väldigt skruvade texter, och ska man berätta något på en och en halv sida gäller det att sätta igång direkt. Risken är att det tar slut innan man kommit in i historien, som man kanske får försöka tänka sig vidare själv. Det blir nästan lite som att läsa dikter emellanåt. Läs mer
