På scenen är berättelsen om Göteborgs teater- och musikliv under hundra år. Det är en både initierad och underhållande skildring, som förhoppningsvis finner många läsare bland kulturintresserade göteborgare men också i vidare kretsar där en samlad bild av hur scenkonstkulturen vuxit fram och utvecklats i staden kan bli en värdefull kunskapskälla. Läs mer
Graham Swift är en framstående brittisk författare, som med sin förra roman Mödrarnas söndag nådde en särklassig framgång, både bland kritiker och läsare. Han tillhör generationen brittiska författare som kom fram under 80-talet, tillsammans med Salman Rushdie, Ian McEwan, Hillary Mantel, Julian Barnes och Kazuo Ishiguro. Läs mer
Malin och Tomas och deras barn Joel och Viggo bor tillfälligt i Istanbul, inte långt från Bosporens svartsmutsiga vatten. Mannen Tomas är filmare som för SVT:s räkning är där för att täcka det oroliga och instabila Mellanösternområdet tillsammans med olika reportrar (tiden är 2015), fru Malin är författare och håller dessutom kurser i kreativt skrivande, just nu på distans. Läs mer
Humor och skratt kanske inte är det första som kommer till oss i dessa dystra och dävna coronatider. Men humor och skratt spelar en viktig roll, såväl på individnivå som för samhället i stort. Och bakom humorn finns inte sällan ett stort allvar – ett skruvat sanningssägande och en skrattspegel som utvecklats till en stor konst av gycklare, narrar, clowner och komiker genom tiderna. Läs mer
Låt mig uttrycka det först som sist – det här är en problematisk bok att recensera.
Det är en intressant bok, Peter Pomerantsev är en intressant skribent och ämnet/ämnena är högaktuella. Han skriver om trollfabriker, om kampen för demokratin, om modern krigsföring där informationskriget oftast är viktigare än det reella kriget på marken, om en värld där det inte längre finna visioner att slåss för, om vem som bestämmer dagsordningen och identifierar vad och vem vi tillhör och i vems intressen och slutligen några funderingar om framtiden. Läs mer
En så otidsenlig sak som att behöva sprätta upp en ny bok. Så jag sprättar, men inser tämligen omgående att jag använder en för vass kniv, det blir alldeles för fina snitt. Borde man inte sprätta så man ser såren och ärren? För här finns både sår och ärr ”alla som någonsin varit inne i mig har lämnat sårskorpor och ärr efter sig”. Det är en obehaglig bok som Arazo Arif skrivit, mörkret inuti och fukten. Dikter som stundvis balanserar på gränserna, men som ofta trillar över dessa gränser. Ner i obehaget. Läs mer
Vi lever tillsammans i Världen, tillsammans med en massa överenskommelser om vad vi anser vara sanningar. Det finns oskrivna regler om vad som kan betraktas som sant i en given civilisation. En kultur definieras av de berättelser som ska försanthållas. Människans är ett djur som existerar i dialog, som definieras av den berättelse vi finns inom, som vi råkar födas in i. Läs mer
Jag inleder med ”EN GIFTIG BRASKLAPP”. För det kan mycket väl tänkas att jag inte räcker till för det här jag har läst. Elis Burrau väger sextioåtta kilo, och trots att jag är cirka tio kilo tyngre väger jag möjligen alldeles för lätt. Han lånar kanske Cindy Shermans identitet, jag lånar antagligen min som skrivare och dricker ungefär två muggar kaffe per dag. Men sällan svart. Det här är en recension. Det här är ingen recension. Men vem fan bryr sig? Läs mer
