Humor och skratt kanske inte är det första som kommer till oss i dessa dystra och dävna coronatider. Men humor och skratt spelar en viktig roll, såväl på individnivå som för samhället i stort. Och bakom humorn finns inte sällan ett stort allvar – ett skruvat sanningssägande och en skrattspegel som utvecklats till en stor konst av gycklare, narrar, clowner och komiker genom tiderna. Läs mer
Låt mig uttrycka det först som sist – det här är en problematisk bok att recensera.
Det är en intressant bok, Peter Pomerantsev är en intressant skribent och ämnet/ämnena är högaktuella. Han skriver om trollfabriker, om kampen för demokratin, om modern krigsföring där informationskriget oftast är viktigare än det reella kriget på marken, om en värld där det inte längre finna visioner att slåss för, om vem som bestämmer dagsordningen och identifierar vad och vem vi tillhör och i vems intressen och slutligen några funderingar om framtiden. Läs mer
En så otidsenlig sak som att behöva sprätta upp en ny bok. Så jag sprättar, men inser tämligen omgående att jag använder en för vass kniv, det blir alldeles för fina snitt. Borde man inte sprätta så man ser såren och ärren? För här finns både sår och ärr ”alla som någonsin varit inne i mig har lämnat sårskorpor och ärr efter sig”. Det är en obehaglig bok som Arazo Arif skrivit, mörkret inuti och fukten. Dikter som stundvis balanserar på gränserna, men som ofta trillar över dessa gränser. Ner i obehaget. Läs mer
Vi lever tillsammans i Världen, tillsammans med en massa överenskommelser om vad vi anser vara sanningar. Det finns oskrivna regler om vad som kan betraktas som sant i en given civilisation. En kultur definieras av de berättelser som ska försanthållas. Människans är ett djur som existerar i dialog, som definieras av den berättelse vi finns inom, som vi råkar födas in i. Läs mer
Jag inleder med ”EN GIFTIG BRASKLAPP”. För det kan mycket väl tänkas att jag inte räcker till för det här jag har läst. Elis Burrau väger sextioåtta kilo, och trots att jag är cirka tio kilo tyngre väger jag möjligen alldeles för lätt. Han lånar kanske Cindy Shermans identitet, jag lånar antagligen min som skrivare och dricker ungefär två muggar kaffe per dag. Men sällan svart. Det här är en recension. Det här är ingen recension. Men vem fan bryr sig? Läs mer
”Hon borde ha gått efter första slaget” är en vanlig kommentar när en kvinna under lång tid systematiskt misshandlats av den man hon haft en relation med. Men också en sådan relation kan ha en historia, en uppbyggnadsfas, som rymmer kärlek och ett allt intensivare inbördes beroende. I sin femte roman, ”Jackie”, skildrar Anne Swärd hur en sådan period kan gestalta sig, psykologiskt och emotionellt, och hur ångestladdad och svår den etablerade relationen när våldet gjort insteg blir att komma ur. Läs mer
Vi befinner oss i Göteborg på 70-, 80-talet, och 2012 när de är femtio år gamla. Då ges det en samlingsutställning av Gustavs målningar på Konstmuséet och Cecilia är borta sedan länge, Martin hamnar i en kris medan hans barn är på jakt efter den försvunna modern.
Lydia Sandgren arbetar som psykolog i Göteborg och har skrivit en, minst sagt, gedigen och imponerande debutroman med titeln Samlade verk. Bara att en debutant får breda ut sig i knappa sjuhundra sidor på ett av de stora förlagen säger väl en del. Läs mer
Det här är en novellsamling om människor på skav mot tillvaron, står det på baksidan av Annika Norlins skönlitterära debut. Och visst lockar det till både skratt och gråt när man läser de åtta novellerna som är såväl dråpliga som humoristiska. Hennes formuleringsförmåga är kanske det jag tycker bäst om. Läs mer
