”Förr var det ljust omkring oss. Nu är det mörkt. Vart tar ljuset vägen när man inte längre ser det? Kan det vara så att det finns dolt någonstans, tillfälligt har upphört och inte går att närma sig? Som den sista tonen i en sång som fortsätter att vibrera när allting tystnat?”
En person frågar de styrande om hur man ska kunna säga ordet framtid, utan att skratta. Läs mer
När jag berättade för en vän att jag planerade att läsa och skriva om Lyra Ekströms Lindbäcks roman Moral från förra året, föreslog hen att jag också skulle kolla upp Therese Bohmans Aftonland från 2016. Båda böckerna handlar nämligen om medelålders forskarhandledare som har sex med sina tjugo år yngre doktorander – och för den delen om doktorander som inleder sexuella förbindelser med sina handledare. Detta slags gränsöverträdelse skapar rum för många litterära ingångar, och jag har alltid tyckt att den akademiska miljön är underanvänd som socialt mikrokosmos och samhällelig metafor i svensk litteratur. Läs mer
Klassamhällets obönhörliga konsekvenser. Att exempelvis på morgonen tvingas lämna sina egna barn till barnomsorgen för att åka till en familj på andra sidan staden för att ta hand om andras. Eller som i romanen Rent hus, där Estela lämnar ön i den chilenska södern och åker till Santiago för att arbeta som hembiträde. Hon bor helt isolerad i ”det bakre rummet” i familjens hus och är närmast totalt fastlåst där. Vad orkar man göra efter sex arbetsdagar, utan vänner och bekanta i närheten? Läs mer
Anders Zorn målade i akvarell och olja. Han var en skicklig etsare. Och han skulpterade. Och så småningom fotograferade han. Han var ständigt sysselsatt, oförtröttlig i sitt konstarbete. Det kan man läsa om i Per Svenssons porträtt av denna Sveriges mest kända konstnär. Läs mer
Bo är åttinio. Han bor ensam med sin hund Sixten, frun har sedan tre år varit på ett demensboende och relationen med sonen Hans knorrar en del som den egentligen alltid gjort. Men mot slutet av sitt liv börjar han känna att han vill reda ut den relationen, få till någon form av försoning. Läs mer
Denna diktbok med sju ord i varje mening är Bengt Söderhälls fjärde samling av detta slag. Likt dagboksskrivande författare års- och årstidsanmäler han när sjordingarna kommit till. Läs mer
Av någon anledning får jag känslan av att vi befinner oss i ett latinamerikanskt land, men utan att det egentligen finns minsta tecken på det i texten. Tvärtom anstränger sig författaren för att anonymisera platsen, genom att prata om Staden, Floden, Palatset. Men kanske handlar det om tonen och stämningen, kanske om min egen högst personliga känsla, påverkat av mina läsningar av diverse ”diktatorsromaner” från den kontinenten? Eller för den delen berättelser om att försöka leva i en diktatur, och då i första hand från Chile och Argentina. Läs mer
Förväntningar på böcker är särskilt farliga när de påhejas av omslaget. Här utlovas en spårvagnsåkande Horace Engdahl som för samtal med David Hume’s tidigmoderna filosofiklassiker En avhandling om den mänskliga naturen, avbruten av några essäer inom andra områden. Det läsaren bjuds är dock längre essäer om det bildade och aristokratiska förrevolutionära Frankrike under 1700-talet och dess relation till Sverige, Jean-Jacques Rousseaus paranoida personlighet och synen på lyx genom västerlandets historia, hjälpligt inramade och interfolierade av några funderingar kring lösryckta citat ur Avhandling och andra skrifter av Hume. Läs mer
Martin Becks uppdykande i deckargenren innebar födelsen av den svenska polisromanen där begreppet ”pussel” byttes mot ordet ”spänning” i en mycket bredare bemärkelse. Utomlands hade det funnits förebilder, tex. Ed Mcbain. Idag lever pusseldeckaren visserligen kvar i nästan ursprunglig form, som i Läckbergs serie från Fjällbacka, men den svenska polisromanen (i tex Henning Mankells böcker om den depressive polisen Kurt Wallander) speglar så mycket mer än brottet – personliga relationer, samhällsklimat, systemkritik och en tydlig filosofisk tendens att utröna begrepp som ond och god. Jag vill påstå att polisromanen använder brottet för att beskriva det som andra romaner beskriver utan brottet som läsartrigger. Läs mer
Pär Thörn känner jag som noiseinriktad ljudimprovisatör och ljudkonstnär som väver in egna texter i sina framträdanden. Den litteratur som där framträtt, och som även finns i bokform, är poetiskt hyperexperimentell och tekniskt konceptuell, med rötter i dada, konkretism och fluxus. I den här boken är det emellertid helt andra bullar som gäller: det är berättande texter att läsa för de historier de framställer, snarare än deklameras som delar av noiseimprovisation eller beskådas som textmaterialistiska målningar mellan pärmar. Noveller och prosastycken, kan vi säga, för att återknyta till Willy Kyrklund, som i det dystert muntra och fria sinnelaget (om än icke temperamentet och innehållet) nog är den svenska författare jag känner till som kommer den Thörn som skrivit Era anklagelser är meningslösa allra närmast. Läs mer