Kan man föreställa sig Saddam Hussein som romanförfattare? Kan man föreställa sig Saddam Hussein höja samtalet/dialogen till det omistliga i livet? Kan man se honom på rymmen, gömd i ett rävgryt skiten och skäggig, eller som någon som dödar sina vänner och egna barn för att hämnas eller statuera exempel? Läs mer
Man skulle kunna kalla de arbeten som presenterades tre kvällar i rad på scenen Atalante i slutet av oktober för en grundforskning i ljud, ljudets upphov och karaktär, även en grundforskning i lyssnandet efter ljud, deras utspel och de tolkningsmöjligheter de uppfordrar till. Läs mer
Det är år 64, och en gravt orolig tid. Det tisslas och tasslas, skvallras och antyds om både det ena och det andra. Det är en förskräcklig tid på många vis, och snart brinner Rom. Bokens undertitel är inte för inte ”Samtal under en förintelse”.
Seneca, eller Lucius Annaeus som han oftast kallas här, är nu en gammal och alltmer överviktig man. Han rör sig ofantligt långsamt. Men i hans ställning behöver han inte gå själv om han inte vill, slavarna för honom i bärstol eller droska dit han önskar. Läs mer
Infrastrukturprojektet Västlänken har engagerat många medborgare i främst Göteborg, inspirerat till två lokala partier och opinionsmässigt skurit tvärs igenom alla vanliga partier. Engagemanget har varit starkt, men sen då? Nu kommer en historisk dokumentation om kampen. Betyder den en slutpunkt för motståndet? Läs mer
Plutonbefälet vandrar efter patrulleringen rakt ut i öknen, ensam och vilsen, illamående och med kramper i kroppen. Han återvänder till skjulet och tvagar sig noggrant med en blöt handduk innan han lägger sig på sängen. Kvinnan åker vilset runt bland de gula sandkullarna och ”bortskrubbade” palestinska byarna, hittar ett boende och lägger sig på sängen. Läs mer
En roman om ett samtal, eller snarare om en slags nattlig bearbetning av ett samtal. Det är ett både märkligt och intressant uppslag, men blir det därför automatiskt en bra roman av det? Det är vad jag frågar mig efter att ha läst César Airas, Samtalen (2006), som utkommit på Tranan tillsammans med en annan tunn roman, Margarita (ett minne,) från 2012, båda galant översatta av Lina Wolff. Läs mer
Det hela utspelar sig 1957 och börjar med att en ung man, i jag-form, berättar om sina våndor inför en kommande flytt hemifrån, från den lilla staden (Coronel) Pringles till den stora staden Buenos Aires. Han ville åka till huvudstaden inte enbart för att studera och ”börja leva” utan också för att få ta del av storstadens konstnärliga och kulturella utbud. Författaren, eller den unge mannen, vräker på med den för tonåringens lika berömda som överdrivna känslouttryck. Alla känslor är grandiosa, glädjen såväl som ilskan och sorgen. Här är det dock mest rädslan och oron för hur det ska gå där borta som drabbar honom. Större delen av dagen sitter han och läser. Läs mer
”observera detta ögonblick
– hur det skälver -”
En militärregim tar makten, en dockteater häcklar och härmar soldaterna. De svarar med att skjuta pojken Petja som inte kan låta bli att fnittra vid föreställningen. Kroppen blir länge liggande på gatan. En revolt inleds och militären reagerar direkt med arresteringar och värre saker än så
”Vårt land vaknade upp nästa morgon och vägrade att höra soldaterna.
Vi vägrade i Petjas namn.” Läs mer
Den gången, för mycket länge sedan nu, var det ytterligt smärtsamt för Lena Nyman att se sig omtalad som ’ointelligent kropp’ av en tung författare av Artur Lundkvists typ. Frågan i dag ställer sig snarare varför han över huvud taget kände det angeläget att formulera sig om Lena Nyman, skådespelerska i ett par filmer av Vilgot Sjöman, det var väl ändå något som låg i periferin av hans huvudsakliga intresseområden? Samtidigt säger det något om vidden av hennes genomslagskraft. Läs mer
