Beskt och blekt om sorg, konst och sanning

Jag läste med stor behållning Therese Bohmans Aftonland och, inte minst, succéromanen Andromeda från häromåret. Båda drevs av hur mångbottnade karaktärer fick sin komplexitet gradvis utvecklad i en stillsam men intrikat berättelse med massor av undertext och glimrande skildringar av såväl geografiska som sociala miljöer. Det senare återkommer i Sanningsberget, men annars är detta en annorlunda roman. Läs mer
Man vill inte att det ska vara sant

”… jag visste inte vad jag gjorde fast jag planerade det …”
Man tänker på de gamla grekiska dramerna, eller något som hände på Romartiden bland galna kejsare. Det är som en saga, och ändå är det en groteskt realistisk verklighet som hänt i just verkligheten, även om man inte fattar eller vill att det ska vara sant. Läs mer
Om förlåtelse och förståelse

Vill först bara säga att jag från början inte tänkt mig en recension på den här romanen, Sara Stridsbergs Farväl till Panic Beach, och har följaktligen inte gjort några anteckningar. Men jag kunde inte låta bli att ändå skriva om den.
Det är en oceanisk text, som Stilla havet böljar den sig i associativa vågor och tar aldrig slut. Den flyter ut och över alla bräddar, tar sig in i själsliga skrymslen och annat mörker, är mycket vacker och outsägligt sorgsen. Läs mer
En magisk by- och släktkrönika
En skröna full av frågor att fundera över

Den här medryckande, tragiska berättelsen är en allegorisk skröna som blandar den historiska bildningsromanens form med inslag av romantikens litterära skräckgenre (tänk Poe, tänk Mary Shelley). Tänkaren, vars namn läsaren aldrig lär känna, berättar sitt livs historia på ett språk som med Schiefauers skickliga penna blandar krönikans redogörande stil med en, om uttrycket tillåts, återhållet frustande prosa som berättarglatt peppras av pregnanta liknelser och skildringar. Läs mer
Nervpirrande – trots att jag vet hur det går

Trots att jag är en fullblodsateist tröttnar jag aldrig på att ta del av berättelser från de religiösa böckerna, men jag föredrar omarbetade versioner framför originaltexterna. Michel Tournier använde en rad karaktärer och myter från Bibeln, de om Edens lustgård, om Kain och Abel, och om de tre vise männen, Marianne Fredriksson skrev sin trilogi om Paradisets barn, och Colm Tóibín om Jesumodern Maria, Pär Lagerkvist berättade om Barabbas, för att nämna några jag läst med stor behållning. Läs mer
Vad är sant och vad är det inte?

Ytterst tveksamt om den här boken kan kallas för roman. Göran Greider skriver i jag-form om Cornelis Vreeswijk när han ligger på sitt yttersta på sjukhemmet- och sjukhuset. Stilistiskt dras man iväg på eleganta formuleringar från början till slut. Men man vet inte vad som är sant eller påhittat i händelserna som beskrivs. Läs mer
Om utanförskap, relationer och sorg

I Clara Obligados essä Ett hem långt hemifrån, berättas om hur det kan vara att som latinamerikanska/argentinska bo i ”moderlandet” Spanien. Hur de ofta drabbas av en rasistisk ordning jag nog mest förknippat med när folk från helt olika kulturer blandas. Jag har inte varit fullt medveten om att det kan slå så illa när man, som jag inbillade mig, har sitt ursprung i en så närliggande språk- och kultursfär. Läs mer