Frankensteins frågor om livet
Merete Mazzarella – Själens nattsida
Obehagligt och bra om trasiga kvinnor
Gillian Flynn – Vassa föremål
Det är nästan med lättnad jag lägger ifrån mig den här boken när jag läst färdigt. Inte för att den var dålig. Inte alls. Men den var fruktansvärt jobbig att läsa. Den är så full av trasiga människor och det riktigt tunga är att ondska och hur den uppstår, plötsligt lir mycket begripligt. Läs mer
Blottlägger den amerikanska själen
Joyce Carol Oates – Karthago
Bruno K. Öijer i takt med tiden
Bruno K. Öijer – Och Natten Viskade Annabel Lee
Ett gediget grävarbete
Bosse Schön – Hitlers svenska SS-soldater. Brev och dagböcker
En magisk vardagshistoria
Sally Astridge & Arne Norlin – Tidstvillingarna
Astrid är tolv år bor med sin pappa och sin lillebror Josef någonstans i en stad i Sverige. Mamma har flyttat ihop med en ny man. Astrid har det väl ganska bra. Duktig på att spela piano och kanske lite ensam i skolan. Men inte mobbad som Henrietta. Läs mer
En viktig historia
Maria Àngels Anglada – Fiolen från Auschwitz
Jag vet inte hur många böcker, filmer eller teveserier om andra världskriget och ”förintelsen” jag tagit del av genom åren, men ganska många är det. Förutom allt dokumentärt material, främst sett på teve men även som biograffilmer. Jag måste erkänna att jag haft perioder när jag känt mig lite trött på alltihop, när jag tyckt att ”det har jag redan sett eller hört”. Läs mer
Måste klassresenär lämna arbetarklassen?
Lena Sohl – Att veta sin klass
Fängelse och frihetsanstalt
Sara Stridsberg – Beckomberga
Jag tänker mig att ljudspåret skall vara Four Lamentations and One Wicked Dream of Innocence, av Martin Küchen & Landæus Trio. Fyra molande smärtsamma stycken musik, med Küchens saxofon som kvider och svider in i märg och ben, bestrålar själens mörka hörn. Så väldigt sorgset och så oerhört vackert, skitet, rent och lyriskt. Och den femte, med ett annat tempo och driv, får stå för det irrationella och mer naivt galna. Läs mer
Utanför verkligheten
Marie Hermansson – Skymningslandet
Romanen börjar med en tillbakablick. När allt redan har hänt. I den konstaterar Martina, berättelsens jag, att ”…för mig tror jag att det är försent”. Katastrofen har redan hänt. Kanske är det detta lilla kapitel som skapar för höga förväntningar. Eller så är det Marie Hermanssons tidigare romaner som gör det. När inledningsackordet är slaget längtar jag in i hennes märkliga värld, men jag blir lite besviken. Läs mer