Människorna som brickor i ett spel

bild ur Göteborgs Dramatiska Teaters föreställning. Foto Per Larsson

[191030] Av en ren slump – eller var det ödet? – kom jag att se Mike Nichols Carnal Knowledge i veckan, ett DVD-fynd jag lagt beslag på. Regissören ligger även bakom storverk som Vem är rädd för Virginia Woolf och Angels in Amerika (1966 och 2003) och den legendariska filmen säger väldigt mycket om den tid också Faces (liksom flera andra av John Cassavetes’ filmer) utspelar sig i, frigörelseåren under 60-talet och framåt, de moderna livsstilarnas genombrott, sammanfallande med diverse sammanbrott! Det är typiskt att titeln på den förra felöversattes till Köttets Lust, för om det är något den inte handlar om är det just det, i sin golgatavandring mot blott en antydan av kunskap om allt det som visade sig vara fatala förutsättningar för den ocean av etiska och erotiska misstag som låg och väntade på en hel generation!

Nu har allt detta på nytt blivit hett stoff, genom vår egen tids förnyade strider mellan könen inför öppen ridå. I sig inte det minsta konstigt. Det moderna livet erbjuder inte mycket till vägledning i samlivets svåra konst, den brutala splittringen generationer emellan har rivit bort varje spår av rådgivning och trygga vanor, den nya människan är ensammare än någonsin, fri som en olycksfågel.

Det som numera är en av cinéma-vérité-genrens sanna klassiker, John Cassavetes och hustrun Gena Rowlands mästerliga Faces från själva årtalet, 1968, inspelad i deras egen lägenhet, har blivit ett stycke närgången teater två generationer senare på Göteborgs Dramatiska och märkligt nog kan man konstatera, att rollerna känns som skräddarsydda för den samspelta ensemblen.

I det här fallet spelar också teaterns trånga utrymme dramat i händerna, genom att man på ett annat sätt än genom en oförsonlig filmkamera kommer plågsamt nära de kämpande individerna, så nära att man stundtals känner sig generad över, att få veta så mycket sanningar om personer man inte känner – hur väl man än känner igen dem!

  I detta närbildsperspektiv följer iscensättningen noga förebildens estetik, som i sanningsökan sökte sig in under huden på skådespelarna och renderade filmen två Oscarsnomineringar för bästa biroller.

Det efterföljande samtalet på teatern präglades naturligt nog av resonemang omkring filmens och teaterns form och filmens dominerande inflytande på diverse konstnärliga uttryck av i dag, mycket beroende av den amerikanska filmscenens rika intellektuella begåvningar, något man inte alltid tänker på, när omdömena dränks i återkommande kommersiella överväganden.

Faces är emellertid ett exempel på hur en film kunde skapas med hjälp av små medel, nära vänner och viljan till experiment, alltsammans fenomen som knyter förebilden till nutiden, villkoren för konstnärligt skapande den dag som i dag.

På många sätt kan man säga, att Dramatiskas version av pjäsen preciserar rollerna, möjligtvis beroende på, att Cassavetes så provocerande tydligt arbetar med såväl schabloner som privata signaler (Gena Rowlands som i dubbel bemärkelse är och förblir hans persona absoluta). Här ger Hanna Ullerstam en betydligt mer nyanserad bild av sin tragiska sällskapsdam, en nyansering Cassavetes inte haft samma tillgång till i sina breda svep över miljöerna han rör sig inom – så är också en annan av hans titlar Skuggor på Manhattan med originaltiteln Shadows, en film som helt och hållet improviserats fram.

Det visar sig i samtliga roller på Dramatiska: i Simon Erikssons skirhet i den unge mannens gestalt, i den omsorgsfulle Magnus Sundberg och i såväl Erik Åkerlinds som Mia Erikssons burleskerier i framställningen av två sorgliga figurer i förskingringen, som aldrig vågar konfrontera sina verkliga önskningar med det sätt de har landat i den bedrövliga verkligheten.

På dessa punkter skiljer sig Carnal Knowledge radikalt i sin minutiösa personteckning och handlingsåtergivning, en närmast mikroskopisk återgivning av två unga mäns groteska livslopp i sina famlande försök att hitta rätt i den nya förståelsen av vad det ville säga att vara man, där de på var sina sätt slutar som renodlade parodier på sina egna utgångspunkter.

Det är en film med ett omsorgsfullt utarbetat manuskript, som inte lämnar något åt slumpen – något som också kan sägas om Sally Potters The Party, som intill nyligen kunde ses på SVTPlay, ett kammarspel med ett överraskande och avslöjande intrigspel med människans oändliga förmåga till självbedrägeri i fokus, i en maktkamp utan vare sig mål eller mening men ack så elegant genomfört av ännu en sann kulturradikal, i det här fallet på andra sidan Atlanten.

Gena Rowlands, som i påträngande form levde med dessa konflikter i sitt äktenskap med Cassavetes, svarade självklart och frankt på Stina Dabrowskis nyfikna fråga i en TV-intervju jag minns, varför hon inte lämnade sin man:

I didn’t want to.

De insisterade framgångsrikt på sina liv tillsammans, det fick Dabrowski finna sig i, liksom alla vi andra.

▪ Kjerstin Norén

Carnal Knowledge
regi: Mike Nichols
USA 1971

Faces
regi: John Cassavetes
USA 1968

Shadows
regi: John Cassavetes
USA 1959

The Party
regi: Sally Potter
UK 2017

Faces
av John Cassavetes
regi: Marcus Carlsson
Göteborgs Dramatiska Teater 2019

 

Bild ur Göteborgs Dramatiska teaters föreställning, foto Per Larsson

 

 

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: