[191119] Hur lång är sorgen? Kan man få sörja tills man är färdig? Finns det en bortre gräns, kan det bli något ”sjukt” eller osunt i att ”bara hålla på”? Hur väl känner vi egentligen våra barn, eller våra föräldrar? Och får man skriva en roman där ingen ”utveckling” sker? Det är frågor som dyker upp när jag läser Susanne Skogstads debutroman Svartstilla som utkommit på Wahlström & Widstrand, i Cilla Naumanns poesiskimrande översättning. Skogstad är född 1992 i Nordfjord, och studerar nu på en manusförfattarlinje i Oslo.
I dagens tids- och pengaeffektiva tider, där det skall sparas på det mesta, är det inte helt ovanligt att folk reagerar på någon som verkar stå stilla, inte komma ur sin känslolåsning. Då är det väl några snabba KBT-möten som gäller, innan det är tänkt att man skall vara i farten igen.
Huvudpersonen i Skogstads debut, ”mor” kallad av barnen hennes, har hamnat i djup och till synes obönhörlig sorg efter att den mångårige livskamraten och barnens far har avlidit. Hon vill ingenting längre, hon väntar på att mannen skall komma tillbaka (och jag tänker på Joan Didions Ett år av magiskt tänkande), hon rent av misstror att han är död.
Efter att ha läst Svartstilla kommer jag i fortsättningen ha svårt att inte tänka ett steg längre när jag ser eller hör talas om någon gammal (när är man förresten gammal?) människa som är ”borta i skallen”, inte funkar som man önskar. Då kommer jag garanterat minnas och tänka på ”Mor” som utåt sett inte verkar vara riktigt med när barnen, två söner och en dotter, är på besök och vill prata förstånd med henne. Men inom sig är hon oftast medveten. Det är hennes egna tankar och känslor som är det vi läser i romanens text, vi ser allting utifrån det hon upplever. Och det är en spännande, om än sorgsen, vy. För någonstans är hon själv medveten om att allting ”inte står rätt till”, hon undrar stundvis om inte barnen har rätt trots allt, eller om hon är för hård i sina omdömen mot framförallt äldste sonen Jon. De vill ha in henne på äldreboendet. Kanske är det av omsorg, kanske för att själva slippa en massa bekymmer och extraarbete. Mor själv är mest inne på det senare.
Jon rensar på vinden, vill slänga all ”skit” som ligger där och bara skräpar. Medan modern har starka minnen till det mesta, viktiga minnen från ett långt liv med sin man
”Jag ser ut genom fönstret. Önskar Jon all sorg och smärta i världen i detta ögonblick.
Vill se honom gå på knäna.
Så att jag kan stå där och vara herre över hans öde.
Så som han är över mitt.”
Vid ett annat tillfälle känner hon för att gå ut och rispa lacken på hans fina bil med nycklarna. Men i några fina scener får hon plötsligt en varmare kontakt med honom, när han öppnar sig på ett ovanligt sätt. Talar inte minst om fadern han hade ett lätt komplicerat förhållande till. Där anar man nästan att han skall bli känsligare i sitt rensande, tona ner sin iver att så fort som möjligt tömma hemmet.
Kvinnan visar en väldig kärlek till mannen, eller är det snarare en besatthet? Det blir så mycket av det hela att jag alltmer misstänker att det kanske inte var så där väldans bra hela tiden. Rimligen hade mannen även han irriterande drag och beteenden. Är hennes vördnad en blindhet för verkligheten som den var? Efterhand framkommer att där fanns dissonanser i äktenskapet, men då var det nog mest hon som stökade till det och mannen som var förstående och ickeförebrående. Han stod som en klippa vid hennes sida.
Hon hade ingen vidare självkänsla utan gick ständigt omkring med en oro för att mannen skulle lämna henne, för att hon inte skulle duga, för att vara för lite si eller för mycket så
”Och jag kommer ihåg att jag var öde och tom innan dig.
Att jag var i ett djup som bara var mörker.
Att det var stilla.
Som när det inte finns något som rör sig i vattnet.
När det ligger där helt lugnt.
Helt i mörker.
I det som kallas svartstilla.
Och jag var svartstilla.”
Susanne Skogstad skriver med ett enkelt och poetiskt språk till ett ”du”, till den döde mannen. Men jag undrar över den i mina ögon överdrivna förekomsten av indrag. Det vill göra romanen mer poetisk, gissar jag. Men det gör också texten mer stackatoaktig, orytmisk, att läsa. Jag upplever att ”effekten” av dessa indragningar tunnas ut ju fler de blir.
Det finns många fina uttryck för kvinnans kärlek och sorg över livets grava förändringar. Mannen klampade ofta in med skitna skor. Gick upp i trappan men kom på sig halvvägs upp, för han visste ju hur arg hon skulle bli
”Ibland gör jag om det nu. Går ut med dina skor på mig. Går sedan in och uppför trappan. Stannar mitt i och sätter mig ned.
Bara för att känna dig. För att känna närheten.
Men jag känner den aldrig.”
Och hon sover med den döde mannens jacka över sig.
En mening som biter sig fast ”Jag tror att det här är priset man får betala.” Jag tolkar det som den realitet/risk som alltid ligger på lur när man vågar sig in i en djup relation; det kan ta slut när som helst.
