Från hemlandet, via flykten till förvarssituationen

[250416] Leila Inanna Sultan debuterar med sin diktsamling Straffkolonien.
Att av olika anledningar tvingas lämna sitt hemland, sin kultur och sitt språk, sina vänner och bekanta, arbete eller studier är rimligen inga lätta saker. Och att sedan försöka komma in i en annan kultur, lära nytt språk, landets seder och bruk är säkerligen minst lika svårt och komplicerat. Men innan man kommer så långt ska man dessutom klara av asylprocesserna, och överleva en kortare eller längre tid i ”förvaret”, Migrationsverkets lilla hotellverksamhet.

Det är dessa fenomen Sultan skriver om i sina dikter. Vi är med namn- och ansiktslösa personer i de skilda lägena från hemlandet, via flykten till förvarssituationen.

Samlingens titel hänsyftar på Franz Kafkas berättelse” I straffkolonien”, där de skapat ett tortyrredskap för att få folk att säga sanningen. Med en harvliknande anordning skriver de sedan in domen på/i offrets hud. Sultan lånar några rader om det i ett par dikter, och citerar även ur andra författares verk.
Annars betyder ”maskinen” Migrationsverket, eller ska jag säga Migrationsvärket. För det är uppenbart ingen semesterresa de flyende gett sig in på.

Bokens framsidas tecknade öga, som ett Storebrors öga, som ser och genomskådar dig. Det är dessvärre så det verkar vara när man slussas genom förhören

”du måste bete dig
som en brottsling
för att du behandlas som en brottsling”

Det är så det känns när man läser inte enbart Sultans dikter, även andras skildringar, att man är en brottsling som försöker nästla sig in i landet på olaglig väg till bevisningen säger något annat och man kan få asyl eller annat godkänt uppehållstillstånd.
Vi läser förhörsprotokoll, i stundvis autentiska citat. Utredningar in absurdum, med frågor omöjliga att svara på, inte minst om man befinner sig i chock eller PTSD eller grav sorg efter alla förluster

”maskinen lägger huvudet på sned
som när man ser på ett husdjur eller barn

maskinen ställer sina frågor
förstår säger den”

Dikter som är komna ur ett känslomässigt och/eller politiskt engagemang blir dessvärre ofta i mina ögon inte alltid så mycket till poesi. Dikter är de väl, men föga poetiska. Det är som att engagemanget tar över alltför mycket, vilket självklart är helt förståeligt och moraliskt föredömligt, men som till stor del inte tänder den här läsaren. Men det händer ju att där finns en mer finkalibrig balans, och då kan det bli väldigt starkt och bra också för mig. Ibland en hel dikt, ibland en strof här, några rader där.
Jag läser det som att Sultan i en del dikter utelämnar ord för oss att fylla i, som när man som ung lärde sig ett nytt språk. Vet dock inte om jag jublar över den rebusliknande ”formen” eller vad den tillför. Jag reagerar betydligt starkare på de mer konkreta bilderna

”på nybruten uråldrig mark
bråte och ben överallt
örnens havre

granaterna ligger som överbliven frukt
ur vagn som vält

äpplet har fallit ur vagnen
långt från trädet
inte långt från duvan
som kuttrar intill ett moln ovanför”

De olika kapitlens rubriker, exempelvis ”O orm i paradiset”, ”O blunda inte”, ”O ingen vi tror dig” är skrivna med morsealfabets prickar och streck. Är det för att visa på alltings obegriplighet och svårtydda verklighet?
Hur kan man till exempel haspla ur sig följande, från det omtalade ”firandet”

”idag har jag fått bekräftat att verkställigheten avlöpte/väl/dock
med fot- och handbojor/

samt poliser/som blev påpucklade på traditionellt sätt/med
handväska/

så varmt välkomna till mitt kök/för en skål/”

På en del ställen används plötsligt snedstreck istället för radbrytning, på ett annat blir det skrivet som repliker i ett teatermanus, Middag med mordänglar. Lite av märkligheter i min läsning.

En reporter från BBC filmar människor som kommer i båtar över Medelhavet, och frågar sig

”säger det som är svårast att relatera till är varför någon skulle
riskera sitt liv för att inte tala om sina barns liv vad skulle driva
någon till att göra detta …”

men

”vilket val kan man göra
när man inte har något val”