[250905] Linda Örtenblad debuterade 2004 med romanen, Den anatomisk teatern (som jag inte har läst), den blev nominerad till Borås tidnings debutantpris. Nu drygt tjugo år senare har en ny bok publicerats, novellsamlingen med den lite knöliga titeln Kartotek över döda och återuppståndna. Nio noveller på 210 sidor.
Visst handlar det om nyligen döda och om dem som varit borta längre, men så mycket av ett kartotek kan jag nog inte upptäcka.
Jag brukar markera för de noveller jag gillar mest, eftersom titlar inte fastnar i skallen som de gjorde förr. Av nio stycken har jag satt märke på två av dem, det säger en del om vad jag tycker om den här samlingen. Det innebär dock inte att de andra är undermåliga. Det börjar bra. Vi hamnar bland annat på en något udda kyrkogård i Floridas Key West, med enbart för- eller smeknamn på gravstenarna. På en står det ”I told you I was sick”, och man undrar ju om den finns i verkligheten
”Gravarna tycktes resta ur ett marmorbrott; ett hav av vitpolerad sten i märkliga formationer; kanske påminde de mest om isblock som tryckts uppåt och frusit fast i varandra.”
Och jag kommer att tänka på Han Kangs berättelser där mycket är vitt, inte så sällan i vackra bilder. Vi möter i en annan historia en blasé guide i Gamla stan som pratar inför ”halvdöda åhörare”
”Hon hade alltid föredragit omgivningar framför människor, nu när hon tänkte på saken. Det var ändå de som fanns kvar efter att de opålitliga huvudpersonerna hade övergivit dem.” ”Jag är nog inte så historieintresserad som vissa tror.”
Allt är rakt igenom snyggt skrivet med ett självklart språk, en ”skön” läsning men där själva handlingen ofta inte verkar var det viktigaste. Stämningar och miljöer och personligheter väger tyngre. Men det gör att jag inte dras in i berättelser och karaktärer i någon högre grad.
Femte novellen, ”Pärlugglan”, berättar om en kvinna som arbetar som sufflös på en opera. Det är hennes relation till en yngre syster som får det att bränna till på ett nytt sätt. Efter en virussjukdom eller motsvarande blir systern som avstängd, och jaget frågar sig om man kan älska någon som inte reagerar på någonting, inte tycks se eller höra vad man säger. Systern bor sedan ett tag på ett vårdhem som berättaren regelbundet besöker. Men det visar sig att systern är död sedan ett år tillbaka, men besöken fortsätter ”Jag behövde Kasia mer än hon behövde mig. Jag vill inte vara fri från min syster. Vad ska jag med den sortens frihet till?” Här blir det starkt på riktigt, och det är en av novellerna jag satt ett streck för och följaktligen tycker bäst om. Den är också den längsta och skulle säkert kunna byggas ut till en roman.
Sedan följer ett par texter som jag inte fattar vitsen med. Det känns som att Örtenblad där mest staplar olika mäns negativa och udda personligheter och beteenden på hög, det blir besynnerligt torrt och tråkigt att läsa. Det är nästan så man misstänker att de stammar ur självbiografiska erfarenheter, kanske som nånslags hämnd.
”Korsade vägar” är en lätt morbid berättelse om en lägenhetssanerare som under en enda dag har en ung man som kollega. Killen försvinner med en gipsängel och syns sedan inte mera till. Förrän i slutet av novellen, men det vill jag inte läcka om här. Och det blir ännu bättre i den sista novellen, ”I Grevens tid”, som i korta fragment skruvar till det under covidpandemin. Här bryts stil och ton ganska rejält från de andra novellerna, och allt blir mer profilerat
”Moe och jag delar den övertygelsen om att jag kommer vara den som dör först av oss två. Rent logiskt finns det saker som talar för att det blir så, men det finns en del fakta som motbevisar det också. Vi båda anser att jag är lite allmänt klen och står i nära förbindelse med de döda. Det är suspekt; jag rör vid tröskeln till den andra sidan.”
Sedan är det trots allt Moe som dör och hon bli ensam med Don Silver, även kallad Greven, den Grand Danois Moe tog över efter begravningsentreprenören i grannhuset ett tag innan han dog
”Jag tänker att det är konstigt att hans ansikte är tårlöst. Varför gråter du inte, Moe, över att du är död och inte kan ta hand om mig? Hunden är något annat. Han lägger tassen på min arm, krävande. Du kan inte lämna mig så här, Moe, med din gråa skugga, din högdragna vapendragare.”
Greven, som länge levde sitt liv i begravningsbyrån, är mera van att bemöta sörjande, han tröstar på sitt naturligt hundlika sätt. Djuren får förresten en del plats även i några andra novellerna.
Örtenblads berättelser ”diskuterar” de döda och hur vi hanterar dem. Man brukar säga att en människa lever så länge någon minns hen. Man kan ha med sig en död persons frånvaro som en närvaro i kroppen vare sig man är medveten om det eller inte. Man kan leva närmast som en levande död. Och vad är liv, det riktiga livet? Är det det man läser om i romanerna eller ser på film? Sufflösen i ”Pärlugglan” sitter där och se det upphöjda livet på scenen som mer verkligt än det vardagliga hon sedan kommer hem till.
