[251009] Kan inte sägas annat än att William Shakespeares pjäser är stryktåliga. Många frågor uppstår dock på den snabba vägen utmed Frida Röhls och Magnus Lindmans uppsättning av den odödliga tragedin Romeo och Julia. Det har inte oväntat strukits rejält i ursprungstexten, utan även lagts till text från andra diktare, därtill ytterligare två Julior i ett lite svårbegripligt syfte att göra henne mer begriplig. Att man bibehållit inslaget av goda sångare och musiker på scenen är välkommet. Det hela är en luftig, stundom lustig föreställning.
Ett poetiskt pianospel inleder det hela och ger tid att betrakta själva scenografin, som inte säger mycket om varken plats eller tid men låter sig associera till en omslutande och även avskiljande mur – mellan två fientliga släkter, eller länder om man så vill. Infällt i mitten en låg kvadratisk inramning med högar av uppstoppade bolster att tjäna allt ifrån sovrum till gravkammare.
Att Romeo och Julia är en pjäs om fientliga släkter, om våld, kärlek, död och försoning utgör en ständig, därtill poetisk lockelse i jakten på publikdragande repertoar, inte minst att tjäna som spegel mot samtiden. Tio skådespelare, varav tre spelar Julia, utgör här en likväl något nedbantad kärntrupp i denna iscensättning, alltifrån förspel till maskeradfesten i huset Capulet, dit Romeo från fiendefamiljen Montague inte är önskvärd. Ändå tar han sig in, maskerade som alla är, och av en ödets nyck omedelbart drabbas av blixtförälskelse när han kastar sig ut i dansen med Capulets enda dotter Julia. Lekfullt och känsligt bekräftar Shakespeare detta med en dialog om händers och munnars möte i form av en berömd sonett, som titelrollernas Odin Romanus och Hilda Kryper (sistaårselev på Högskolan för scen och musik i Göteborg) gör till en av föreställningens finaste scener.
Därefter går det fort mot den dödliga utgången, där rutinerade Lisbeth Johansson som Amman tillika Sanna Hultman som prästen gör vad de kan för att hjälpa de unga tu. Tidsmarkör görs med besked när Folkteaterns evigt förvandlingsbare trotjänare Jonas Sjöqvist upphäver sin stämma som Julias pappa och bekräftar sin position med tydlig blinkning till en viss Trump.
Det har gjorts uppsättningar där de unga tu inte dör på slutet, bara som ett litet exempel på vad den här pjäsen råkat ut för genom sekler och decennier. Shakespeares samtida dramatiker, Ben Jonson, lär ha sagt om sin rival att han var ”Not of age but for all time”, vilket sannerligen historien har bekräftat. Detta år spelas Shakespeare på minst sexton platser bara i Sverige, och den som i höst har vägarna till Stratford-Upon-Avon kan ha chans att där se Royal Shakespeare Company spela King Lear och Macbeth, allt enligt Shakespeare-sällskapets Tidning.
Det tycks alltid gå att hitta en anledning att sätta upp Romeo och Julia, den som näst Hamlet lär vara den mest spelade av Shakespeares pjäser. Men få har hämtat historien så direkt ur verkligheten som Jasenko Selimovic gjorde 1996 med sin Romeo och Julia i Sarajevo på Göteborgs Stadsteater, med en handling direkt fångad ur samtiden om kärlek över etniska gränser i krigets Sarajevo, då två ungdomar orsakade rubriker världen över, sedan de försökt fly men blivit skjutna till döds på en gränsbro i Sarajevo och blivit liggande där i över en vecka för att ingen vågade ta hand om kropparna. Den enormt starka pjäsen spelades på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm året därefter.
Så vad händer inte idag i en värld som återigen brinner av hat och krig som dödar och/eller skiljer människor åt utan att ens leda till försoning, vilket ändå görs hos Shakespeare med ett handslag mellan papporna till deras enda nu döda barn.
Det är trots allt en sagolik pjäs från 1500-talets slut, som ständigt dyker upp i olika skepnader. Vad uppsättningen på Järntorget i Göteborg har för publik i sikte är frågan, de som kan sin Shakespeare eller de för vilka diktaren och pjäsen varit dittills okända? Så länge ingen tycks skapa något som överträffar honom får vi ändå vara glada att det funnits en sådan som Shakespeare, vars pjäser kan inspirera till så många skilda och överraskande iscensättningar.
