[251107] Yvonne har fått ett stipendium för en vistelse på Berg tillsammans med fyra andra författare, hon åker dit med sitt skrivstopp, sin ålder och kärlekslängtan.
Det blir till ett kammarspel som stundvis kanske drar mot sängkammarfars, lite tillspetsat. Det är nästan som ett litet Big Brother för seriösa författare. Fem stycken är de, Rebecka, den yngsta av dem, är den som mycket kretsar kring. Två av männen och jag-berättaren är på olika sätt betuttade i henne. Endast den tredje mannen, Hektor, förhåller sig sval, men är desto mer intresserad av Yvonne som han för länge sedan på håll var förälskad i. Poeten Pierre blir seriöst förälskad i Rebecka, medan hon mest vill ha kul. Och Jovan, en person Yvonne tidigare haft en relation med, följer även han med in på den betydligt yngre kvinnans rum på kvällarna. Genom de papperstunna väggarna ligger Yvonne och lyssnar på deras förehavanden.
Ja, om jag skulle sammanfatta romanen så här skulle det antagligen låta som en riktig såpa, och som sådan relativt ointressant. Långa stunder känns det inte som att det handlar om vuxna människor, eller beter vi oss alla på liknande sätt när det kommer till erotik och attraktion oavsett ålder? Och inte vet jag heller om det går till så här på dylika arrangemang, det vill säga om skildringen är trovärdig.
Det finns en del fasta regler på Berg, bland annat ska tystnad råda mellan 9 och 19, endast vid frukosten och till middag och efter den på kvällen ska de inblandade umgås. Resten av tiden är tänkt att ägnas åt skapandet. Men den enda vi får reda på faktiskt skriver är Rebecka, hon arbetar på sin andra roman efter den hyllade debuten. För Yvonnes del var det cirka tjugo år sedan hon publicerade sig, de andras karriärer sägs det inte så mycket om. Den relativt unge Pierre är poet, sedan får vi inte veta vad de andra håller på med
”Hon var ung och full av liv. Om jag höll mig i hennes närhet kanske jag fick lust att skapa något nytt och vackert.”
En stor del av det jaget berättar handlar om hennes ålder. Efter vad man anar ett ganska vidlyftigt kärleks- eller sexliv frågar hon sig nu om hon får uppleva en förälskelse en gång till eller om hon kysst någon för sista gången. Hon är sextiosju år. Det finns någon typ av känslor kvar mellan Yvonne och Jovan
”Han kallade mig varmblodig, villig. Men han ratade mig nu när jag var gammal. Han ville kanske påminna mig om att han tog mig när jag var ung och åtråvärd? Och att han kunde ta mig igen, om han ville. Föraktade han mig nu när jag förlorat i värde?”
Yvonne beter sig alltmer pinsamt eller patetiskt. Skriver otidsenliga lappar hon skjuter under dörren till flera av de andras rum, för att varenda gång direkt ångra sig. Hon är både dragen till och avundsjuk på Rebecka, och utvecklar efterhand en osund besatthet. Om hon sedan har rätt när hon anklagar den yngre författaren för att plagiera och ta efter hennes böcker, eller om det ingår i den här besattheten, vet jag inte om man klart kan säga. Men Rebecka nämner titeln på sin kommande bok, Min skugga, som är samma som en av Yvonnes, och som även är titeln på Falkenlands tredje roman. Också vissa detaljer i romanerna sammanfaller
”Jag öppnade hennes bok. Orden trängde undan mina egna. Jag kämpade emot, men den andra var starkare. Hon skrev in mina ord i mig. Mina ord i sig. Skrev i mina ord. Mina ord som en svag skrift under hennes.
Hade jag redan skrivit detta? Skrev hon in sig i mina ord?”
Det är/ska vara ett bildat gäng författare, flera av dem spelar piano och då är det klassisk musik som gäller, precis som när de spelar från stereon. Det samtalas lite om intellektuella spörsmål och om litteratur, annars är det mest relationerna som fokuseras.
Jovan insisterar på att Yvonne ska berätta mer om sig själv, till exempel vad hon gjort under de tjugo år då hon inte publicerat sig. Hon är ovillig till det, men sedan får vi läsa de tankar hon har ensam i rummet. Bland annat att hon har varit skrivarlärare under åren hon inte skapat själv.
I romanen, som skrivna av Yvonne, finns diktcitat, flest av Gunnar Ekelöf och TS Eliot, men även av Goethe och Ezra Pound. Men jag frågar mig vad de tillför, och varför en del är översatta medan andra är på originalspråket. Falkenland hade utan ansträngning kunna skriva egna rader i samma anda.
Yvonne får tag på och läser ur Rebeckas anteckningsbok, och får klart för sig vad de andra tycker om henne och hennes beteende. Även vi får ta del av texten, och det blir till en slags sammanfattning av det vi redan läst. Sedan kommenterar hon texten och säger samma sak en gång till. Samtidigt som Yvonne då i stället för att bli sårad som man skulle kunna tro säger sig bli lättad, då behöver hon nämligen inte längre förställa sig.
Jag minns det senaste jag läste av Christine Falkenland, Vinterträdgården (recenserad i Alba 2008), där förekom mot slutet en lång dikt som också sammanfattade det vi just läst. Och jag förstod inte vitsen, eller vinsten, med det då, och jag förstår det heller inte den här gången. Litar författaren inte på sina egna ord, eller på läsarens förmåga?
Korta kapitel på några få sidor, ibland bara en, i en prosalyrisk rektangel på sidan. Det är skapligt snyggt och bra skrivet, men jag tänder inte nämnvärt och blir heller inte särskilt berörd av personerna. Självklart måste jag ju undra varför. Visst är det intressant och viktigt med åldersperspektivet, att människor (kanske främst kvinnor) blir alltmer averotiserade och osynliga ju äldre de blir. Men i den här romanen räcker det inte för mig.
Det som den frustrerande, och måste man väl säga misslyckade, tillvaron på Berg mynnar i för Yvonne verkar vara följande
”Nu är det avklarat.
Jag har skrivit det som jag har skrivit. Det finns mer än att skriva. Det finns andra sätt att leva. Tänk att upptäcka det så sent i livet.Det är skönt att det är över. Jag är äntligen fri. Nu vill jag brista ut i blommor, sträcka grenarna efter kärlek.”
