[251109] Det var ingen tvekan om dragningskraften hos den tyska nationaloperan, som den kommit att kallas, von Webers Friskytten från 1821, när den nu hade premiär i Göteborg där den inte satts upp sedan 1928. Varma applåder redan på förhand också för den akut från Tyskland inhoppade sopranen Susanne Serfling i den kvinnliga huvudrollen Agathe, sedan Matilda Sterbys stämband givit upp. Ett musikaliskt äventyr, om än något vingklippt, i norrönt kargt och kyligt landskap var likafullt att vänta, vilket redan antyds i ouvertyren.
Om von Weber med Friskytten var den som utmanade den italienska operan som dittills varit dominerande, så förebådade han vidare en Richard Wagner som skulle komma att dominera tysk opera framgent.
Det är ett relativt ungt, välmeriterat gäng av mestadels tyska konstnärer som skapat den här produktionen av Friskytten för Göteborgsoperan med Philipp Rosendahl som regissör och Francesco Angelico som dirigent. Som kostymdesigner utmärker sig dragartisten Philipp Basener med dragning åt ett, som det heter, genusöverskridande formspråk, vilket tar sig roande uttryck men dock inte lär sticka ut särskilt mycket i dessa tider. Förvånar mig gör de kritvita, överdrivet feminint fluffiga tämligen missklädsamma brudklänningarna med från början stora blodfläckar mitt på magen.
Den tekniska mångfalden är påfallande och musiken oerhört vacker, lekfull, suggestiv och hotfull om vartannat. Det händer mycket samtidigt, inte minst när den stora kören av invånare dyker upp i en by, som lika väl kunde tänkas vara ett stycke avskilt Lappland, men med tanke på körens omfattning inte ger intryck av att vara direkt glesbygd. Det påstås att en inspirationskälla varit den svenska filmen Jägarna, som jag inte sett och därmed inte kan bekräfta.
Operans tragiska tema låter anas redan i den långa ouvertyren med en musik som i sällskap med filmade bilder skildrar ett vårflödande vinterland, där en blödande kvinna i brudklänning vacklar fram och förebådar operans tragiska slut. Att Weber var berörd av sin tids politiska situation i ett oroligt Europa efter de stora krigen och Napoleons nederlag är bekräftat. Sagomotivet, motsättningen gott-ont, gudstro och vidskepelse är därtill belagt som ett den tidens litterära tecken. För att inte säga också ett vår tids.
Nåväl, hur länge Matilda Sterby ska tvingas spela Agathes talpartier med munkavle medan Susanne Serfling står i skymundan med ansvar för de oerhört vackra poetiska sjungna partierna är tydligen oklart. Men det påverkar förstås den känslomässiga dramaturgin. Det hela handlar ju rakt igenom om kärleken mellan Agathe och jägaren Max, som sjungs av den gode danske, numera för Göteborgsoperan välkände, tenoren Adam Frandsen. De tu står i begrepp att gifta sig men först måste en förtrollning brytas, bygd på en myt som givit upphov till en gammal tysk tradition att det i jägarkretsar krävs ett lyckat skott för att kunna gifta sig. Max är ansedd som skicklig skytt men här har han djävulen som utmanare i skepnad av sin allra bästa vän, som han tror, Kaspar, Kristian Lindroos, vars flyktiga rollgestaltning, både vokalt och kroppsligt, imponerar med råge.
Att en duett mellan två älskande inte kan upplevas till fullo, när hennes röst hörs från utkanten av scenen, säger ju sig självt. Ändå funkar det förunderligt bra. Inte minst med stöd av den alltid lika strålande sopranen Kerstin Avemo i rollen som Agathes nära väninna Ännchen.
Scenen i Vargklyftan, som blir avgörande för dramats tragiska slut, är förförande för i första hand själva scenografin av isiga, spetsiga klippformationer ackompanjerat av ett klangrikt musikaliskt landskap och en isande spänning. Att själva texten som sjunges, eller talas, också är poetiskt finkalibrig är inte att ta miste på. Och faktum är att sjungen tyska visar sig lättare att uppfatta än italienska. För det är ju som den tyske sångaren Wolff Biermann en gång uttryckte vid ett besök i Göteborg, när han frågade om publiken förstod honom, att så klart: ”Deutsch ist ja nuhr ein dialekt von Schwedisch”. En fördel att slippa höja blicken för att läsa den svenska, eller engelska, översättningen. Vad man vidare vill veta om denna uppsättning finns att läsa i Göteborgsoperans, som vanligt, generöst informativa program. Passa på. Vem vet. Det kan tar hundra år till nästa gång.
