[251230] Året 2025 kan gå till historien som ett år, kanske ett av många, där teaterns vara eller inte vara eller kanske snarare var och vad och varför och vem som ska betala dominerat det kulturpolitiska samtalet. Att en hel del finns i omstöpning om man ser till hela landet med teaterscener som både läggs ner och uppstår med repertoarer att både locka till skratt eller ilska och förtvivlan, så lär ändå årets mest rubrikskapande gälla Stockholm och nedläggningen av Dramatens experimentscen Elverket, vilket fick Dramaten-chefen Mattias Andersson att som sista föreställning på den scenen sätta upp Shakespeares tragedi Hamlet i egen bearbetning med tillägget ”the death of Theatre”, att tolkas fritt. För återuppstår gör i alla fall själva uppsättningen.
Den sista föreställningen på Elverket hann inte ens få premiär förrän biljetterna för hela spelperioden var slutsålda. Själv lyckades jag fånga den näst sista, dagen efter Nobeldagen, och fick bekräftat den genialitet som Mattias Anderssons konstnärliga förmåga besitter i konsten att på allvar gå i klinch med tidsandan, en uppsättning som kan läggas till en handfull andra jag särskilt kommer att behålla i minnet, inte minst av honom, från en ca femtioårig numera allt mer selektiv tillvaro som teaterbesökare och recensent.
I den här aktuella iscensättningen lyckas Mattias Andersson, en av många begåvningar inom scenkonsten som gått på export till Stockholm från Västsverige, få detta drygt 400-åriga dramatiska mästerverk att drabba och imponera inte bara publiken utan också en enhälligt hyllande skara recensenter och jag kan bara stämma in i hyllningskören. Först för Maja Kalls scenografi, unik för Elverket, där en främre del av scengolvet inledningsvis blottas som en öppnad massgrav, med ett stort antal kroppsformer inlindade i askfärgade skynken. Längst in en separat scen med för den borgerliga teatern klassiskt röd ridå, där hovfolket i all sin diskretion figurerar för att då och då träda fram. Shakespeares blankvers försiktigt bearbetad tillsammans med rätt allmängiltig kostymering (också Maja Kall), med undantag för Claudius vulgära utstyrslar, tillika rekvisita som till exempel pistol och gevär i stället för värjor, förstärker intrycket av att handla om dagens politiska verklighet med makthavare som så uppenbart manipulerar sanningen.
Handlingen kastar sig direkt in i Hamlets möte med sin döde fars vålnad och dennes uppdrag att Hamlet måste hämnas. Det tillstånd av sorg, grubbleri, vrede och förvirring som Hamlet kastas in i uppfattar omgivningen som galenskap, vilket drabbar i första hand den unga kärleken till Ofelia (Gizem Erdogan), som lyfts fram som central i handlingen, så att Ofelia framträder lite mer medan Gustav Lindhs Hamlet stundom uppträder på alla fyra med händerna nedstoppade i gummistövlar för att motsvara de vuxnas – moder Gertruds (Anna Björk), styvfar Claudius (Shanti Roney) och Ofelias pappa Polonius (Thomas Hanzon) förväntningar. Sin vrede får både Hamlet och Ofelia utlopp för genom att banka långa påkar i en tegelmur på slottets yttre.
Stora stycken av ursprungstexten har kortats eller strukits, som till exempel Hamlets dialog med dödgrävarna, men också här i den uppgrävda graven är det som Hamlet och Ofelias bror Laertes (Nemanja Stojanovic) dödar varandra, utan att synas, bara höras, inte fäktandes utan med dolkar. Alla dör heller inte. Inte bara Hamlets bästa vän Horatio (Mustafa Al-Mashhadan), som avslöjat sig som maktens bakbundne spion utan också kung Claudius får här leva vidare att kunna fortsätta sprida vilka osanningen som helst om vad som inträffat. Hamlets uppdrag blir därigenom aldrig uppfyllt.
Det är en Hamlet där handlingen både koncentrerats och kompletterats med Anderssons egna tillägg, försiktigt anpassade till Shakespeares blankvers, allt i syfte att få grundtemat, mordet på Hamlets far och hans mors snabba giftemål med mördaren, tydligare kopplad till det som händer i vår oroliga och opålitliga samtid. Genialt gjort! Att Laertes inte skickas tillbaka till Paris för studier utan till ett pågående krig kan ses som ett enkelt men effektivt trolleri i det syftet. Det är en föreställning som tycks präglad inte bara av Hamlets sorg och vrede utan också av regissörens egen förtvivlan över teaterns och varför inte konstens oförmåga i allmänhet att avslöja lögner och korruption för att kunna vrida tiden i led igen, när varje försök att bekräfta en sanning blir tillintetgjord. Med Hamlets list görs det så tydligt i och med den teatergrupp han anlitar att gästspela på slottet med en pjäs om ett brodermord på samma sätt som Hamlets far blivit mördad av sin bror Claudius, i suveränt gamängaktig tolkning av Shanti Roney. Han, som skulle känna sig ertappad, låtsas som ingenting och tackar bara glatt för underhållningen. Sanningen går därmed i graven med Hamlet.
Att bearbeta klassiker för att säga något om samtiden. Vad det gör för skillnad mot att skriva nya pjäser som handlar om vår tid är en diskussion att återkomma till. Shakespeares tragedier handlar alltid om makt och den som tycks särskilt aktuell är Macbeth, som enligt Shakespeare-sällskapets tidning aviseras på fyra större svenska scener under 2026.
Vad jag sett av Mattias Andersson från det han började sätta upp egna eller bearbetade pjäser på fria scener i Göteborg och sedan blev konstnärlig ledare för Backa Teater och därifrån tog språnget till Dramatiska teatern i Stockholm har det vanligtvis imponerat, särskilt hans version på Backa Teater av Dostojevskis Brott och Straff, om möjligt nu överträffad av Elverkets Hamlet. Som tröst till alla som gick miste om höstens föreställning får den nypremiär på Dramatens stora scen hösten 2026, också den dock till stora delar redan slutsåld. Så nog kan man dra slutsatsen att det härskar ett teaterintresse i the mental States of Sweden.
Att stängningen av en teaterscen skulle orsaka folkliga protester och livliga demonstrationer som när almarna skulle tas bort i Kungsträdgården i Stockholm, tycks lika otänkbart för en teaterscen som för en konstscen, som den nu aktuella Wetterling Gallery, i just Kungsträdgården, som i drygt 40 år där introducerat huvudsakligen internationell samtidskonst men nu sagts upp för att lokalen ska tas över av statliga justitiedepartementet. Vad Elverket ska omvandlas till är ännu inte uttalat.
