[261015] Joe (Joseph) sitter och spelar piano på flygplatser och järnvägsstationer världen över, han är sextionio år och väntar på att en särskild kvinna ska dyka upp. Hon hade sagt att hon ville resa, och att ”Om du spelade så där skulle jag känna igen dig om du så spelade från världens ände”. Han har spelat och väntat i femtio år.
Det är Joe själv som berättar för oss i Jean-Baptiste Andreas tredje roman, Bland djävlar & helgon (i original 2021), som utkommit på Editions J. i Ulla Lintons i mina öron klockrena översättning. Andrea arbetade som regissör och manusförfattare innan han romandebuterade. För sin fjärde roman, Vaka över henne, fick han 2023 Goncourtpriset.
Joe berättar hur han som barn blev satt att lära sig spela piano för den begåvade men minst sagt sträve läraren herr Rothenberg, som ständigt daskade till honom i nacken och lika ständigt upprepade hur dåligt han spelade och om rytmens absoluta betydelse. Rothenberg spelade enbart musik av Beethoven, som han alltid pratade om som Ludwig. Så när Joe spelar där på flygplatserna är det Beethovens sonater som gäller.
”Min ungdom tog slut klockan 18.14 den 2 maj 1969 i en kaskad av eldslågor och sidvind. ’En alltför brant inflygningsvinkel i kombination med underskattad hastighet orsakade vid hård lateral vind överstegring.’ Jag lärde mig rapportens slutsatser utantill, det räckte att uttala dem med stort allvar för att sätta stopp för alla frågor.”
När han var femton år gammal omkom hans föräldrar i en flygolycka, och han sändes till ett barnhem tillfälligt tills man kunde hitta en familj som ville adoptera honom. Det blev dock en längre vistelse i hemmet, Utmarken, i tre år blev han hunsad av den maktfullkomlige abbén Sénac och den sadistiske tillsyningsmannen Paddan
”Det var inte förrän Henris mamma slängde på luren i örat på mig jag förstod. Att jag var sjuk. Av alla profetiska förbannelser, av alla pester som härjar i världen hade jag drabbats av den värsta. Jag var föräldralös på samma sätt som man är spetälsk, tuberkulös, pestsmittad. Obotligt sjuk.”
Alla barn på Utmarken är föräldralösa och har sina olika historier om det, och det förekommer i ”vanlig ordning” på dylika inrättningar mobbning mellan dem.
Efter en allvarlig konflikt med Sénac ber Joe för första gången i sitt liv. Men eftersom han aldrig fått någon gud med sig hemifrån bad han till Michael Collins, den astronaut som stannade kvar i rymdskeppet medan de andra blev de första att sätta sin fot på månen i juli 1969.
Han samtalar med sin gud. Vid ett tillfälle berättar Collins om den värsta av alla ensamheter. Medan Neil Armstrong och Buzz Aldrin gick omkring på månen åkte Collins varv efter varv runt densamma. När han kom till månens baksida och det blev alldeles svart, utan någon som helst kontakt med omvärlden, skakades han i sina grundvalar. Men trösten var att ett varv tog fyrtiosju minuter, sedan fick han kontakt igen, sedan såg han sina kollegor där nere ”Den värsta av alla ensamheter varar bara i fyrtiosju minuter.” Det var något Joe hade med sig när livet var som jävligast där på hemmet.
Andrea häcklar gärna prästernas och religionens hycklerier
”Så, ja, jag trodde länge att Gud var grym. Sadistisk.
Men så en dag, när jag just hade spelat en sonat, förstod jag. Ingen har tänkt på att Gud kanske helt enkelt var döv, stendöv. Att han redan var döv när hans son ropade Eli, Eli, lema sabachtani, varför har du övergivit mig? Han kanske inte övergav någon alls, han kanske såg läpparna röra sig, sin sons bleka läppar, men utan att förstå? Hela den där historien, korsfästelsen och allt som kom sen, katedraler som når ända till himlen, stridigheterna, häxbålen, naglar som dras ut och helgonglorior som föräras – ofta till samma personer – beror kanske bara på ett gigantiskt missförstånd.
Om Gud är döv måste vi förlåta honom. Förlåta honom, helt och fullt, för våra krossade liv och sargade hjärtan.”
Joe blir medlem i Väktarna, en liten ”sekt” som fyra killar på hemmet bildat. Och stundvis utvecklar sig romanen till en (lätt romantisk) äventyrsberättelse, om kärlek med förhinder och flyktförsök.
En viktig mecenat till barnhemmet besöker dem en dag, han har med sig sin dotter Rose. Det kom att bli så att Joe blev hennes pianolärare, men de unga kände till en början bara hat för varandra. Efterhand börjar dock tvärtom en kärlek spira mellan dem. En kris infinner sig när hon en dag meddelar att familjen ska resa tillbaka till Paris, att det är slut på deras relation. De beslutar sig för att fly tillsammans.
Men någon förrådde Joe och det blir inget av med den flykten, istället tar sig killarna i Väktarna senare därifrån genom en tågtunnel in i Spanien.
Av texten på baksidan av boken fick jag känslan av att jag skulle få läsa om en man som spelade piano på flygplatser och järnvägsstationer. Men det var inte många rader om just det, istället handlade det om hur Joe hamnade på barnhemmet och hans liv där. Vad som sedan hände efter att de kommit därifrån fick vi bara en snabb sammanfattning av, men då bara den närmaste tiden efteråt. Man undrar ju vad som hände under de femtio år vi inte fick vara med om.
Att Jean-Baptiste Andrea kan skriva är det inga som helst tvivel om, men trots att ”allt” är bra är det något som skaver, även om skaver nog inte är rätt ord här. För det är kanske snarare att det inte finns någonting som skaver, inte minsta lilla sandkorn, som är ett eventuellt problem. Han skriver snyggt och lärt och läsartillvänt, blandar in historiska händelse och namn, och han har koll på den klassiska musiken och dess kompositörer. På något sätt känns det som att det är lite för skickligt, närmast virtuost, men att jag samtidigt inte känner så mycket trots allt jävelskap som barnen på Utmarken utsätts för. Det är som glider Andrea ovanpå sina egna ord, sin egen berättelse. All smärta blir närmast smärtfri, och mot slutet lägger han allt tillrätta och berättar om vad som hänt Joes barnhemsvänner sedan hemmet stängt och de blivit befriade från tyranniet. Jag är med andra ord lite ambivalent över vad jag faktiskt tycker om den här romanen.
