Dårhus-skildring där inget är som det först verkar
Den blir så spännande, Allay Kennens ungdomsroman Dårhus. Efter ett tag går det inte att lägga den ifrån sig. Vilken bladvändare… och ändå störs jag i början av att boken har en ganska aggressiv eller påstridig ton, uttryckt av bokens jag, Lexi. Sedan inser jag att jag som läsare ska se förbi tonen i texten. Det är meningen att jag i stället ska lägga märke till vad jag faktiskt läser. Som en god lyssnare bör göra i mötet med en medmänniska. Man ska inte bara utgå från hur personen talar, klär och för sig. Läs mer