[231002] Enastående dansare får drömspelet att lätta och sorglustigt blottlägga sökandet efter svaret på livsgåtorna i all sin inkonsekvens. Örjan Anderssons och Magnus Lindmans version av Strindbergs älsklingsdrama blir till en inte endast vemodig och vacker utan också rolig blandform av dans och teater.
Ja, fantasin har minsann inte legat i träda när det gäller att på nytt ge fysisk och muntlig form åt detta evigt aktuella filosofiska drama om existensens villkor, mycket baserat på Strindbergs egen situation vid tiden dramat skrevs.
Fem skådespelare ur Folkteaterns ensemble och fem handplockade internationella dansare går från att inledningsvis uppträda som ett enhetligt cowboygäng till att vandra lite lättvindigt in och ut i drömspelets olika karaktärer. Bara den överraskande öppningsscenen med dialog som lyfts fram från pjäsens slut vittnar om den frihet som rått när det gäller att hantera Strindbergs text både vad gäller tid och rum. Uppsättningen skiljer sig sannerligen väsentligt från tidigare versioner jag mött genom åren, vilket fick kräva ett andra besök för att med ett mer avslappnat sinne hänga med i den så djärvt omstuvade och avskalade konstruktionen.
Teaterns stora scen möter som ett naket, helvitt, anonymt rum, designat av de två ansvariga för scenografi och ljus, Chrisander Brun respektive Christoffer Lloyd. I scengolvets mitt ett hålrum varur aktörerna gör sina entréer och sortier, osagt varifrån, allt överlämnat till den enskildes fantasi.
Om uruppförandet 1907 framför allt mötte kritik för att det stördes av de många tekniskt komplicerade scenombyggnaderna så klarar den nutida tekniken några mindre tillägg i scenbilden tämligen omärkligt utan hänsyn till Strindbergs egna noggranna anvisningar. Till ljudbilden hör, förutom nyskriven musik, att dialogen sker på flera språk, mest svenska och engelska dock men även spanska m m, allt efter dansarnas ursprung.
Dansarna markerar nutid och status delvis iförda dräkter med moderna märkeslogotyper och fascinerar med både strama och lekfulla, fysiskt expressiva och krävande koreografier att ingå i sökandet efter svaret på livets gåtor, som ju lär döljas bakom den stängda dörren. Kravet på dess öppnande går också som ett ledmotiv genom föreställningen.
Där är officeren (Sara Wikström) som tålmodigt väntar utanför operan på sin älskade Victoria, som aldrig kommer. Där är advokaten (Emilia Roosmann) som gifter sig med Indras dotter Agnes (Anna Lundström) som blir mer och mer nedslagen under sin stilla vandring på jorden i sökandet efter hur det är att leva där, vilket ger anledning till den berömda repliken ”det är synd om människorna”, dock inte så många gånger som uttalas i originalet. Det torftiga hem hon tycker sig ha fått som gift med Advokaten materialiseras här genom att låta paret trängas med sina bekymmer om ekonomi och trångboddhet i en bostad utformad som ett akvarium. Inslaget med Kristin, med uppdrag att klistra fönstren mot drag, görs till en tokrolig kampdans med en rulle isoleringsband. Så nog finns här att le åt.
Som en osalig ande rör sig Jonas Sjökvist över scenen i rollen som diktaren och väcker undran genom att vara iklädd en voluminös, guldskimrande balklänning, som ville den visuellt kamouflera det tvivel som också bor i ett sådant ego. Sanna Hultman som portvakten med ett uttryck av allvarstyngd oro, fascinerar som scenisk katalysator trots hennes försök att till skillnad från diktaren formligen smälta in i väggen. Ja, detta är ett sceniskt konstverk värt att inte missa.
