Nog är det show alltid! Den koreografiska uppfinningsförmågan tycks outsinlig, den kroppsliga förmågan närmast gränslös, så ock den scenografiska, musiken inte att förglömma. Det är en spontan reaktion från världspremiären på två nya dansverk på Göteborgsoperan. En säregen helafton med en makalös dansensensemble. Läs mer
I såväl Kapernaum som They shall not grow old är närvaron allt. I verkligheten och i minnet av verkligheten. I Nadine Labakis Cannes-belönade och Oscar-nominerade film Kapernaum följer vi med pojken Zain i hans utsiktslösa vardag i Beirut, tillsammans med sin egen familj, tillsammans med en papperslös ensamstående mor och hennes baby. Läs mer
Ett mästerverk i Jon Fosses anda har intagit lilla scenen på Göteborgs stadsteater. Likt ett sorgekväde får den sceniska triptyken Shirins vargar mig att förstummas. Poetiskt, tonsäkert, skört och naket möter vi tre kvinnor i olika situationer av sexuellt våld. Intelligenta texter begåvat tolkade. Läs mer
Kan man sammanfatta ett liv på knappa femtio sidor? Kan man sammanfatta sitt eget liv på så kort utrymme? Jag är benägen att svara ja på den frågan efter att ha läst Agota Kristofs självbiografiska Analfabeten, som publicerades 2004 i original och som nu kommit ut på svenska tillsammans med hennes romantrilogi (Den stora skrivboken/Beviset/Den tredje lögnen), samtliga i översättning av Marianne Tufvesson. Läs mer
Tre sceniska verk, som nyligen haft premiär på tre av västsveriges institutionsteatrar, bekräftar i hög grad en konstform som lever och söker. I vitt skilda uttryck och former, för olika åldrar, visar de på möjligheternas gränslöshet i syfte att bearbeta stora frågor. Backa teater är totalt gränsöverskridande med sitt utforskande av mänskliga behov och har dessutom en fot med i ett lekfullt dansverk på Regionteater Väst byggt på pjäsernas pjäs Hamlet medan Folkteatern kokat ner romanen om Jane Eyre till ett par timmars sceniskt överdåd om galenskap. Bakom dem alla lurar den eviga frågan – att vara eller inte … Läs mer
Om man skall försöka fånga Robert Jakobsson som artist måste man gå via känslan. Han är nästan hänsynslöst intuitiv och förankrar varje projekt i en upplevelse, något han iakttagit och därefter bearbetat tills han hittat en adekvat konstnärlig form för detta något. Därigenom har han nått fram till en charmerande impulsiv scenkonst, något oförväget och fullständigt oakademiskt i attacken, något i närvarande konstliv ovanligt, där t o m bildkonsten påtvingats verbal motivation för att vinna existensberättigande. Läs mer
Man blir liksom lite vimmelkantig. Ibland är bröderna två och tvillingar, ibland är det bara en. Ena stunden heter Claus Lucas, i nästa Lucas Claus, senare heter Claus (eller om det är Lucas) Klaus med K. Berättelserna börjar ständigt om på nytt och man ”går på dem” lika naturligt varje gång. Vad är det här!? Läs mer
Anna Pettersson forskar i standup’ens uttrycksmöjligheter i en kommunikativ föreställning om Framtiden, men det är inte första gången. Jag minns det som i går hur hon bröt sig ut ur ensemblen i Lars Noréns Personkrets 3:1 på Backa Teater 1997 och ställde frågan direkt till publiken:
– Skall man spela såna här föreställningar?! Mår publiken verkligen bra av det? Läs mer
