En absurditet kring kön och identitet har intagit Göteborgs Stadsteaters Studio. Det enda konkreta är själva spelplatsen, ett frukostrum på ett anonymt företag. Därutöver en hysterisk anpassningskarusell som inte riktigt lyckas nå på djupet, trots gott skådespeleri och en hel del dramaturgisk upprepningskomik. Läs mer
Stig Dagermans roman ”Bränt barn” som kom ut 1948, här i amerikansk-engelsk översättning från 2013. Översättaren är lärare på universitetet i Oregon och har studerat skandinavisk litteratur och film. En nattfjäril som dras till eldens låga, är titeln på engelska. En nattfjäril som ju är detsamma som en mal som finns i garderober. Läs mer
”I det vita, bland alla de vita tingen, kommer jag att andas in det sista andetag du gav ifrån dig.”
Det är smärtsamt vackert och poetiskt och vitt nästan rakt igenom. Men det vita kontrasteras effektfullt mot det mörka; de mörka ögonen, den svarta jorden, sorgens tunga slöjor. Den gasvävsomslutna tunna romanen, Den vita boken, utgår från färgen vit och är en sorgesång över en död syster. Tre år innan berättarjaget föds hade modern fått ett annat barn, en flicka som dog efter två timmar i livet. Den första timmen med ögonen slutna, den andra med dem spöklikt öppna. Sedan sveps den lilla kroppen i vita lindor och ett vitt skjorttyg, innan den grävs ner i jorden. Läs mer
Sex starkt individuella konstnärskap har stämt möte i Trollhättans konsthall i ett utställningsprojekt kallat Dialog. Det är en fortsättning av det som visades på Not Quite i dalsländska Fängersfors i somras. Även för den som tog tillfället i akt då, finns goda skäl att nu bege sig till konsthallen i det gamla Nohabområdet för att uppleva hur en idé mognat och utvidgats. Läs mer
En mulen novemberdag, en vanlig måndag. Glad och nöjd efter en fin helg i Karlstad, Vänersborg, Tösse och sist men inte minst Trollhättan. Borta bra men hemma bäst. Sitter på min favoritplats i vardagsrummet framför vårt vardagsrumsfönster och skriver. När jag lyfter blicken ser jag ut mot villaområdets tak och längre bort skymtar IFK Trollhättans fotbollsplaner och ännu längre bort syns banvallen där tågen mot Göteborg far iväg. Det tar bara 38 minuter med tåget till Göteborg från Trollhättan. Många Trollhättebor pendlar till Göteborg, de både jobbar och studerar där. Läs mer
Jag är förtjust i Mathias Dahlgrens senare kokböcker; Hemkunskap, Rutabaga och den nya Kokbok för grå dagar.
Kokbok för grå dagar är just det; de grå dagarnas bristande magi går som en röd tråd genom boken och recepten/matlagningen tar spjärn mot den ofta trista grundtonen under vinterhalvåret. Det är lekfullt och igenkännande. Läs mer
Hur lång är sorgen? Kan man få sörja tills man är färdig? Finns det en bortre gräns, kan det bli något ”sjukt” eller osunt i att ”bara hålla på”? Hur väl känner vi egentligen våra barn, eller våra föräldrar? Och får man skriva en roman där ingen ”utveckling” sker? Det är frågor som dyker upp när jag läser Susanne Skogstads debutroman Svartstilla som utkommit på Wahlström & Widstrand, i Cilla Naumanns poesiskimrande översättning. Skogstad är född 1992 i Nordfjord, och studerar nu på en manusförfattarlinje i Oslo. Läs mer
Kate Atkinsons nya roman, Kodnamn Flamingo är, som hennes böcker ofta, en berättelse som utspelar sig på, och vandrar fram och tillbaka mellan, flera olika tidsplan.
Det är en spionroman som tilldrar sig i England under och efter det andra världskriget och Atkinsons lekfullhet och förmåga att skriva berättelser i ”lager på lager” håller läsaren på tårna. Läs mer
”… problemet med drömmar är att man till sist vaknar.” Det är vanligen något av en fest att läsa Patti Smith. Smith rockikon, poet och bildkonstnär och författare till ett flertal böcker, kanske mest känd är hennes kulturella självbiografi Just Kids. Med M Train (2015) och Hängiven (2018) och den på Brombergs nyligen utgivna, Apans år har Patti Smith inmutat något av en egen genre, besläktad med flanörromanen. Läs mer
