Nej, han dödade inte min syster. Nej, hon var inte Guds bästa barn alla gånger. Men hon förtjänar fortfarande respekt som den människa hon var och hon förtjänade att bli behandlad som en människa. Så skriver Marie Nilsson Lind i första kapitlet i denna bok om sin syster Josefin Nilsson som gick bort i februari 2016 endast 46 år gammal. Läs mer
Betlehem Isaak var nio år när jag 2003 såg henne ersätta sin pappa Dawit för att i Stockholm ta emot ett pressfrihetspris från Reportrar Utan Gränser. Nu kan man följa hennes berättelse i en nyskriven, öppenhjärtig och drabbande föreställning på Angereds Teater. Något som glädjande nog befäster denna förortsteaters betydelse. Pjäsen är mästerligt komponerad. Läs mer
Idén med denna bok var att dokumentera en tid då GP liknade ett självspelande piano, skriver Lars Dimming i förordet.
Och flera av de tidigare anställda beskriver med rosiga minnen sin tid på tidningen, då de hade en extra månadslön och när de bjöds på kaffe och mandelskorpor på redaktionen varje kväll.
Men några forna anställda är hårda i sina omdömen om ledningens svek. Läs mer
I ambitionen att fånga upp nya verk inom barn- och ungdomsteatern har jag, från att nyligen ha recenserat Avatarer på Masthuggsteatern, hamnat i fler sällsamma sällskap, som att sitta i gruppterapi med en kvartett fabeldjur, eller blivit påmind om enastående personer som åstadkommit något alldeles extra. Läs mer
Igår, onsdagen den 26:e februari sände SVT första delen av sitt nya debattprogram Sverige möts. Här fanns politiker på riks- och lokalnivå, Kronogårdsbor, poliser, advokat och journalisten Joakim Lamotte. Det kom att handla mycket om just sistnämnde Joakim Lamotte. Han fick motta mycket kritik för sitt tidigare besök på Kronogården i december förra året då han med en kollega med filmkamera kom till Kronogården för att göra ett reportage. Många Kronogårdare ansåg att han skapat oro och filmat personer utan att fråga om lov. Polis fick ingripa och situationen blev farlig. Läs mer
Konsten, vetenskapen och politiken förutsätter det oavgjorda, skriver Horace Engdahl i en opublicerad text.
Det är något som i hög grad knyter an till Göteborgs Dramatiska Teaters senaste produktion, Sokrates död, som ställer de definitiva, utmanande frågorna till något så avgörande som hur man skall leva sitt liv utan att dö, även om man dör av det; vad säga, var tiga, hur komma fram till en smula större visdom, undvika de allra värsta fadäserna.
I en tid där man håller på att storkna av idioti och enfaldigt förnekande av de enklaste sanningar trillar den ned som en klenod av frigörelse från åtminstone några av alla dessa dumheter. Läs mer
Några veckor innan nyår började smällandet av raketer igen på Kronogården. Det var sammandrabbningar med polisen, stök i allmänhet alltså inget nytt under solen, så här har det ju varit i många år nu. Hunden och vi for ut till landet så fort vi fick ledigt. Vår hund har ont av fyrverkerierna. På nyår invigdes det nya torget, det blev väl fint men vad ska vi med det till? Än så länge är det tomt på verksamhet. Ett öde torg i en stad som sakta töms på butiker, de flyttar ut till köpcentrumet utanför stan. Men dock ett nytt år med nytt hopp om förändring. Läs mer
Aktuellt, rörande, roande och träffsäkert kan i korthet sammanfatta Masthuggsteaterns senaste pjäs, Avatarer, som vänder sig till en tonårspublik. Men än mer kan den tituleras en de vuxnas ögonöppnare till dataspelens förvirrande värld, som gör ungdomar till ”hikikomoris”. Läs mer
Bodils mamma är död och pappan håller sig numera undan knarket, han anstränger sig verkligen för att fixa vardagen som ensamstående far. Men faror lurar överallt och fallgroparna är många. Suget, tomheten och den ständiga pressen att klara tillvaron är stressande och tär på nerverna. Det är lätt att släppa taget, glida in i gamla rutiner, vanor och beteenden. Bodil behöver sin älskade pappa, därför funkar det. Men när Arto blir av med jobbet börjar det svaja. Läs mer
