”Vad vore livet utan drömmar, Anna?” frågade ingenjör Andrée sin flickvän inför resan mot Nordpolen, gav sig av och dog där borta på isen. Jag kommer att tänka på den scenen i Jan Troells film när jag läser José Eduardo Agualusas nya roman, Sällskapet för ofrivilliga drömmare; om vikten av att drömma. Läs mer
Jag läser det hela som en samling noveller även om det tydligen är en roman. Det handlar om ett gäng människor som på diverse sätt är förbundna med varandra. En del av dem får prata ut i ett eget kapitel med deras namn som titel, några återkommer vid ett eller flera tillfällen. Jag läser som noveller för det är så texterna känns och ser ut, det romanlika finns enbart i att de kopplas samman. De är makar och barn, älskare/älskarinnor, läkare, syskon, svägerskor/svågrar, arbetskamrater och klienter, eller yrkesfolk de råkar på. Läs mer
Det är stundvis någonting märkligt med den här berättelsen. Långa stunder undrar jag var de befinner sig, är det ett verkligt landskap, riktiga städer? Sällan eller aldrig några andra människor, knappt ens i periferin. Det är kallt och mycket snö och ett jagat uttryck över texten. Men så kommer jag till det sista kapitlet, och där sitter en av huvudpersonerna och spelar tv/dataspel. Ett sånt där man jagar och skjuter på varandra som verkar vara så vanligt i den kulturen, där man följer personen från en subjektiv kamera, ser de stiliserade och avskalade miljöerna med deras ögon. Läs mer
Det här är årets bladvändare. Söker du en thriller där a) handlingen utspelar sig mot bakgrund av några av samtidens mest brinnande internationella konflikter och b) har ett högt tempo, ett språk som flyter fram utan att du lägger märke till det och en ständigt stegrande spänning då är detta din bok. Läs mer
Den här romanen vilar på tre eller kanske fyra ben; en familjs resa mellan New York och Arizona; ett äktenskaps långsamma upplösning; de flyende, ”förlorade”, barnen vid mexikansk-amerikanska gränsen kopplas samman med ”utrotandet” av den sista spillran av ursprungsbefolkningen, med hövdingen Geronimo som den siste som ”gav upp”.
Kvinnan i familjen är fru och biologisk mor till en femårig dotter, mannen äkta make och far till en tioårig son. Ingen av dem nämns vid namn. Till en början är det kvinnan som berättar; hon är ”jag”, de andra är ”min man”, ”pojken” och ”flickan”. I andra halvan är det till stor del sonen som berättar. Läs mer
”När upphör ett krig? När kan jag säga ditt namn och låta det betyda bara ditt namn och inte vad du lämnar efter dig?”
Eller som det står på baksidan av Anna Takanens litterära debut, Sörjen som blev, ”Det tar fyra generationer innan ett krig går ur en familj.”
Vietnamkriget fick mer konsekvenser än en fruktansvärd mängd döda och skadade soldater och civila, sönderbom Läs mer 
Jag tror att empati i grunden är det som håller ihop världen. Om det inte fanns medkänsla mellan oss människor skulle nog den djungelmentalitet en del inbillar sig styr oss verkligen vara det som styr. Enligt mycket av den moderna forskningen kring homo sapiens och hur vi blev som vi är är det just förmågan och viljan att samarbeta som sägs vara det som gjort att vi som art överlevt så länge som vi gjort. Läs mer
Att vara rysk greve på 1920-talet när bolsjevikregimen var i full gång med att omdana samhället var förenat med akut livsfara. Så sett hade Alexander Iljitj Rostov en osannolik tur. Efter förhör i Kreml dömdes han att tillbringa resten av livet på hotell Metropol i Kremls närhet med utsikt över Vasilijkatedralen. Sedan flera år tillbaka var han redan bosatt i en svit på hotellet, lå Läs mer 
Jag tror man kan säga att minnen, våra personliga såväl som kollektiva, är centrala för ett välfungerande liv. Som enskild individ funkar du helt enkelt inte utan ett skapligt minne. På ett sjukhus i London träffade jag en gång en man utan vidare korttidsminne. Han kom från dag till dag inte ens ihåg sin familj, sin fru och barn. Varje morgon började allt om från början. Eller tänk en altzeimersjuk person som inte längre kommer ihåg hur man använder en spis eller vet var knappen till lampan över köksbordet sitter. Det kollektiva minnet handlar om historia, om historiens gång, och frågan om vi kan lära oss något av denna historia. Läs mer
