[260117] Det ter sig som ett lekfull experiment, det scenkonstverk som Göteborgs Stadsteater låtit brisera på sin Studio-scen. Tanken att anlita koreografen Kenneth Kvarnström att skapa en föreställning bygd på William Shakespeares sonetter utifrån vad han gjort med Ane Bruns sånger på Göteborgsoperan, var ju en kul idé. Det blev också något alldeles eget, lekfullt ock vackert, mycket tack vare Jonas Nordbergs högklassiga mix av barock- o nutida musik på luta.
Sonetter är inte det första man tänker på när verk av William Shakespeare kommer på tal, och det görs ju ofta, när det gäller hans dramatik. Någon har betraktat dessa mycket form-, rim- och rytmbundna dikter, totalt 154, som utslag av hans 30-årskris, tillkomna under 1590-talet med kärleken som huvudtema. Merparten sägs vara tillägnad en ung man och i sin helhet fått omdöme som världslitteraturens finaste kärleksdikter. Men här finns också andra känslor invävda och Kenneth Kvarnström har sökt skapa variation med de 27 sonetter han valt ut. Uppgiften att levandegöra dem, såväl verbalt som fysiskt, omväxlande på engelska och svenska, har lagts på fyra skådespelare, en musiker och en från Göteborgsoperan inlånad dansare. Utan en handling med dialog som binder samman dikterna formas föreställningen till ett pärlband av fristående tablåer, där scenografin med dagens digitala instrument kan fås att skifta skepnad i en handvändning, som till exempel mellan årstider, från frostigt landskap till blomstrande trädgård.
Som grund utgörs scenen av en sluttande vägg, som fick mig att tänka på Göteborgsoperans uppsättning av koreografen Damien Jalets verk Skid med sin kraftigt sluttande fondvägg för dansare att forcera båd upp och ner. Här är väggen mindre sluttande och tjänar mest till att rutscha nerför än ta sig upp på. Här medverkar en professionell dansare, en av Göteborgsoperans danskompanis stjärnor, Rachel McNamee, vilket gjort att koreografen Kvarnström, som svarat för regin, anpassat dansinslagen att kunna utföras av också skådespelarna. Inledningsvis får publiken en visuell och pedagogisk lektion i sonettens uppbyggnad och efterhand ett litet utdrag ur en intervju med den av många översättningar till svenska som använts och som gjorts av Lena R. Nilsson för Lindelöws bokförlag.
Musikern Jonas Nordberg och Kenneth Kvarnström har tidigare skapat verk tillsammans, för Kulturhuset Stadsteatern och Orionteatern i Stockholm, också med musik av barockkompositören John Dowland, som fått svara för flest bidrag till denna föreställning. Här varvas med samtida mästare som Bryan Ferry och Rufus Wainwright barockens största namn som Dowland, Purcell, Piccinini, Caccini, verksamma under en period som lutan upplevde en storhetstid som instrument. Omväxlande bjuder Nordberg på egna improvisationer, dels på imponerande långhalsad luta, dels en korthalsad. Bara att följa med på denna bildningsresa, njuta av de vilsamma klangerna, den språkliga skönheten och de sceniska infallen. Det är en föreställning som torde kunna utgöra en renässans för Shakespeares sonetter, framför allt på originalspråk.
