Framtiden från en privilegierad utsiktspunkt
Svenska romaner förhåller sig alltför lite till de snara framtidsutsikter samtidens politiska utveckling varslar om. Visst finns undantag. Lotta Lundbergs Den första kvinnan, utmålade 2019 en framtid som redan är här. Jerker Virdborgs Svart krabba från 2002, och förra årets Rubikon av min filosofkollega Jesper Ahlin Marceta är två andra exempel. Dessa tar sikte på kriget som en alltmer reell möjlighet, en av vår samtids mer skrämmande sidor som vi verkligen behöver litteraturen för att handskas med. Men bakom kriget finns den inrikespolitik som här och nu skapar krigshotet: en autokratisk nationalistisk politik som aggressivt driver en kolonial expansionsiver som sedan 2014 gått från ord till handling i Ukraina. En inrikespolitisk kraft vi på hemmaplan har mitt i Regeringskansliet. Det är denna samtids framtidsutsikter på svensk mark som Agnes Lidbeck tar sig an i romanen All min kärlek, som kom ut förra året. Läs mer
Om att försöka hitta sin plats
Jag har på senare tid läst ett flertal böcker som tar upp frågan om vad ett hem är, och om var och hur vi kan hitta ett sådant. Nu senast debutanten Fatima Klanco Al Mulki och hennes Hem Mina hem. Nu har jag också läst en annan svensk debutroman, Din vilja sitter i skogen, av Mattias Timander, som tar upp liknande teman. Timander är född 1998 i Kiruna och arbetar i dag som kulturskribent. Läs mer
Stark debutroman om mellanförskapet
Kanske är grundfrågan; vad är ett hem? Svaret skiftar säkert beroende på vem man frågar, men jag gissar att det för de allra flesta är något av stor vikt. Att människor av olika anledningar flyttat från ett land och dess kultur till ett annat ofta känner ett ”mellanförskap” är känt; man är inte fullt ut hemma vare sig där man nu bor eller i sitt födelseland. Många flyttar tillbaka till hemlandet efter ett antal år, men mycket är sig olikt, man känner inte igen sig. Man riskerar även att tappa sitt modersmål utan vardaglig kontakt med det, och att lära ett nytt språk i vuxen ålder är inte helt lätt. Läs mer
Beskt och blekt om sorg, konst och sanning
Jag läste med stor behållning Therese Bohmans Aftonland och, inte minst, succéromanen Andromeda från häromåret. Båda drevs av hur mångbottnade karaktärer fick sin komplexitet gradvis utvecklad i en stillsam men intrikat berättelse med massor av undertext och glimrande skildringar av såväl geografiska som sociala miljöer. Det senare återkommer i Sanningsberget, men annars är detta en annorlunda roman. Läs mer
Man vill inte att det ska vara sant
”… jag visste inte vad jag gjorde fast jag planerade det …”
Man tänker på de gamla grekiska dramerna, eller något som hände på Romartiden bland galna kejsare. Det är som en saga, och ändå är det en groteskt realistisk verklighet som hänt i just verkligheten, även om man inte fattar eller vill att det ska vara sant. Läs mer
Om förlåtelse och förståelse
Vill först bara säga att jag från början inte tänkt mig en recension på den här romanen, Sara Stridsbergs Farväl till Panic Beach, och har följaktligen inte gjort några anteckningar. Men jag kunde inte låta bli att ändå skriva om den.
Det är en oceanisk text, som Stilla havet böljar den sig i associativa vågor och tar aldrig slut. Den flyter ut och över alla bräddar, tar sig in i själsliga skrymslen och annat mörker, är mycket vacker och outsägligt sorgsen. Läs mer
En skröna full av frågor att fundera över
Den här medryckande, tragiska berättelsen är en allegorisk skröna som blandar den historiska bildningsromanens form med inslag av romantikens litterära skräckgenre (tänk Poe, tänk Mary Shelley). Tänkaren, vars namn läsaren aldrig lär känna, berättar sitt livs historia på ett språk som med Schiefauers skickliga penna blandar krönikans redogörande stil med en, om uttrycket tillåts, återhållet frustande prosa som berättarglatt peppras av pregnanta liknelser och skildringar. Läs mer
Kärlek, poesi och politik
Den ryska litteraturens geniförklarade poesiförnyare och enfant terrible, Vladimir Majakovskij, gick både med och mot den bolsjevikiska revolutionen. Blev hyllad och kritiserad, men vad skulle han ha varit utan Lili och Osip Brik? Han levde i ett slags ménage à trois med det äkta paret, i den nya tidens frihetssträvan. I futurismens anda bejakade de allt nytt, teknik och maskiner, och ville hiva det gamla och konservativa över bord. Även den klassiska ryska litteraturens stora namn. Läs mer