Det är aldrig tråkigt att läsa Lundell

Ulf Lundell – Vardagar 3
författarfoto

I den tredje dagboken på tre år får vi åter möta Ulf Lundells vardag, denna gång under 2019 när det mest omtumlande som hände honom var rattfyllan han gjorde sig skyldig till den 2 april.

Så mycket om det finns dock inte skrivet. Mest det rent faktiska. Och i efterhand en undran om vem som ringde och anmälde, för varför skulle annars polispiketen ha stått där och väntat på honom? Läs mer

Jag måste ändå undra över Rolf

Malin Lindroth – Rolf

”Ensamheten är en varg” skrev jag i en dikt en gång,
”Den slipar sina tänder
mot ensligheten
göder sin farlighet
ur föraktet”
Ja, ensamheten är ett fenomen och tillstånd som fascinerar såväl som skrämmer, och kan vara gravt stigmatiserande för den som drabbas. Det finns en rad olika ensamheter; fysisk, känslomässig, intellektuell, erotisk, existentiell. Och det finns många ensamma i världslitteraturen och då kanske företrädesvis män. Läs mer

Nervig skildring av en skör vardag

Malin Isaksson – Jag är Istanbul
författarporträtt MAlin Isaksson, foto Johanna Arnberg

Malin och Tomas och deras barn Joel och Viggo bor tillfälligt i Istanbul, inte långt från Bosporens svartsmutsiga vatten. Mannen Tomas är filmare som för SVT:s räkning är där för att täcka det oroliga och instabila Mellanösternområdet tillsammans med olika reportrar (tiden är 2015), fru Malin är författare och håller dessutom kurser i kreativt skrivande, just nu på distans. Läs mer

Fragmentariska associationer och ord

Elis Monteverde Burrau – De äter ur din hand, baby
författarfoto, fotograf: Militza Monteverde

Jag inleder med ”EN GIFTIG BRASKLAPP”. För det kan mycket väl tänkas att jag inte räcker till för det här jag har läst. Elis Burrau väger sextioåtta kilo, och trots att jag är cirka tio kilo tyngre väger jag möjligen alldeles för lätt. Han lånar kanske Cindy Shermans identitet, jag lånar antagligen min som skrivare och dricker ungefär två muggar kaffe per dag. Men sällan svart. Det här är en recension. Det här är ingen recension. Men vem fan bryr sig? Läs mer

Att vara fast i sin historia

David Ärlemalm – Lite död runt ögonen
författarfoto fotograf: Gabriel Liljevall

Bodils mamma är död och pappan håller sig numera undan knarket, han anstränger sig verkligen för att fixa vardagen som ensamstående far. Men faror lurar överallt och fallgroparna är många. Suget, tomheten och den ständiga pressen att klara tillvaron är stressande och tär på nerverna. Det är lätt att släppa taget, glida in i gamla rutiner, vanor och beteenden. Bodil behöver sin älskade pappa, därför funkar det. Men när Arto blir av med jobbet börjar det svaja. Läs mer