Det är en fin höst för de läsare som gillar författarbiografier. För en tid sedan kom Colm Toibins magnifika Magikern, som handlar om Thomas Mann, uppburen, med en världsvid läsekrets och Nobelpristagare. Nu föreligger Elisabeth Åsbrinks likaledes storslagna biografi över Victoria Benedictsson, Mitt stora vackra hat. Läs mer
I ”Oceanen” låter Steve Sem-Sandberg en av upplysningens stora tänkare gå till rätta med sig själv.
Det är höst år 1765 och på ön Ile Saint-Pierre i Biennesjön i Schweiz vandrar filosofen Jean-Jacques Rousseau i skog och äng för att samla in, namnge och klassificera växter. Det linneanska systemet med sin knappologiska logik förefaller honom otillfredsställande. Han vill konstruera ett nytt system som är byggt på bilder och som inte appellerar till det logiska utan till det känslomässiga, upplevelsen av bilden ska vara som upplevelsen av blomman. Läs mer
Det blev två dagböcker till för Ulf Lundell, den första nr 6 löper från 7/9 2020 till 16/4 2021. Prosadikterna är de samma som i de föregående fem, i regel väderrapport först, sedan en promenad i intilliggande nationalparken och därefter bl a kommentarer om vad han läser, ser på TV, besök hos exfrun S i galleriet i Simrishamn. Fast nu finns en annan ung dam som han delar säng med. Läs mer
Poeten Pamela Jaskoviaks första novellsamling heter ”Kvinnor utan män” och består av elva texter som är smått absurdistiska beskrivningar i kortform av människor som möts under olika omständigheter. Med dråplig avväpnande humor instucket är det en fröjd att läsa dem. Och det går lekande lätt att ta sig fram i meningarna som flyter fjäderlätt och fint. Läs mer
Det är år 64, och en gravt orolig tid. Det tisslas och tasslas, skvallras och antyds om både det ena och det andra. Det är en förskräcklig tid på många vis, och snart brinner Rom. Bokens undertitel är inte för inte ”Samtal under en förintelse”.
Seneca, eller Lucius Annaeus som han oftast kallas här, är nu en gammal och alltmer överviktig man. Han rör sig ofantligt långsamt. Men i hans ställning behöver han inte gå själv om han inte vill, slavarna för honom i bärstol eller droska dit han önskar. Läs mer
När Eija Hetekivi Olssons debutroman Ingenbarnsland kom ut år 2012 belönades den med Katapultpriset och nominerades också till Augustpriset. Men framför allt blev dess huvudperson Miira, den tuffa tjejen från Gårdsten, älskad och beundrad för sitt mod och sin uppdrivna känsla för samhällets strukturella orättvisor. Det gällde de skilda materiella villkoren och sociala förutsättningarna för förortens människor jämfört med de bättre bemedlade i innerstaden, men också hur kvinnors villkor var så systematiskt sämre än männens. Läs mer
