Vrider udden ur sina egna betraktelser

Skall jag först simpelt genrebestämma den, men går ju inte så bra. Egentligen går det knappt något med hennes oresoluta bok. Blott läsningen går. Man läser något fint, något självförädlat och läser man det ändå? Läs mer

Doktor Krall räddar serieskatt

Min första kontakt med Jan Lööfs serier kom genom DN. Varje frukost några rutor ”Felix” som lästes, klipptes ut och sparades. Några år senare kom ”Ville” – helsidor, i tidningen Vi – fler finurliga detaljer och dessutom i färg (se not 1). Ville var komplexare än Felix, vuxnare (Ville hade flickvän) men minst lika spännande. Jan Lööf skapade det som utmärker alla bra följetänger: känslan att man måste läsa vidare, det kommer fler spännande grejer, äventyret fortsätter. Läs mer

Kärleken som drivkraft

För andra gången väljer Helena Henschen att gestalta en historisk persons liv, i gränslandet mellan dikt och verklighet. Och för andra gången är det ett säreget levnadsöde ur hennes egen släkt som dramatiseras. Denna gång är det Signe Thiel, dotter till finansmannen Ernest Thiel och farmor till författarinnan, som står i berättelsens centrum. Det är en rik skildring av mänskliga relationer i skuggan av det tidiga 1900-talets modernisering – med kvinnlig frigörelse och världskrig som viktiga ingredienser. Denna rikedom är också bokens svaghet, eftersom mångfalden av teman och personer gör berättelsen något splittrad. Läs mer

Alla är vi genetiska vinnare

Grattis! Du vann! Och jag också.
Dina förfäder vann i det genetiska lotteriet, annars skulle du inte läsa det här. De överlevde, fortplantade sig och spred sina gener. Därmed borde allt vara frid och fröjd. Men hur kommer det sig att de genetiska vinnarna, du och jag, ändå dras med ärftliga och dödliga sjukdomar? Det verkar strida mot evolutionens två regler om att organismer strävar efter att överleva och föröka sig. De dödligt farliga sjukdomarna hindrar ju detta. Hur ser logiken ut bakom detta? Läs mer

En vis man pekar ut samhällets vindriktning

Vi lever i en rädslans tid, menar Zygmunt Bauman. Industrisamhällets strävan efter förutsägbarhet håller på att ersättas av senmodernitetens osäkerhet inför den allt närmare framtiden. Han knyter därmed an till Manuel Castells analys av det framväxande informationssamhället, men med att annat angreppssätt. Läs mer

Gediget om ett kontroversiellt experiment

Kibbutzen var den israeliska arbetarrörelsens spjutspets, skriver författaren i förordet och berättar hur tagen han blev av det han mötte när han kom som volontär till en kibbutz 1985.
”Här såg jag för första gången i realiserad form det socialistiska samhälle som jag drömt om.”

Läs mer

Åtrå och begär i åldrande kropp

”Ålderdomen är en mask som vi tvingas bära” skrev Simone de Beauvoir, och satte ord på den erfarenhet som många gör när tillräckligt många år av livet förflutit, att det inre åldrandet långt ifrån alltid går i takt med det yttre, och att det inte behöver vara någon skillnad vare sig intellektuellt eller när det gäller känslor mellan den yngre och äldre versionen av samma människa. Utom då att erfarenhet kan lägga till ytterligare en kvalitativ dimension t.ex i bedömningssituationer som kräver ett balanserat omdöme. Läs mer

Läskig och lite svårläst men läsvärd

Den här boken handlar om Noas ark, om hur det var att vara på båten när dom såg sina släktingar och sina vänner drunkna. Läs mer

Ännu en roman om författaren själv

”Övertrycket måste ut. Allt måste skrivas upp på samvetets svarta tavla” står på sidan 358 i Ulf Lundells senaste roman ”Vädermannen” – den elfte sedan debuten med ”Jack” 1976.

Jag tolkar dessa ord som en programförklaring för hans sätt att skriva. Den böljande prosan – numera förkortade uttryck ibland, som vore det dagboksanteckningar – och de långa meningarna – som att surfa på en jättevåg, skrev en kritiker en gång – samt skildringarna av stormar, regn, väderomslag och naturens skiftningar – gör att man som läsare mycket väl kan fås att tro att alltihop är en besvärjelsebön som måste ut. Läs mer

En imponerande historia

En svensk teaterhistoria utges inte varje dag och det nya trebandsverket är mer än välkommet. Jag har inte läst de första två delarna, men den sista delens 505 mastiga sidor är nog för att imponera på mig. Läs mer