Förutom en dans kan tango tydligen vara allt ifrån en maträtt, till ett tyg, till en sång eller filosofi. Och efter vad boken berättar – grymt beroendeframkallande. Jag kan förstå det. Efter att ha läst Tango är jag på väg att börja dansa. Läs mer
USA attackerar Irak med luddiga motiv, människor blir förnedrade och torterade i Abu Ghraib-fängelset och i Sverige hjälper den amerikanska säkerhetstjänsten Säpo att transportera två asylsökande egyptier till tortyr. Vid sidan av står resten av världens medborgare och frågar sig, vad är det som egentligen händer? Alla utom Seymour Hersh. Han tar reda på det istället. Läs mer
Gösta Krantz fyller 80 i vår och har här öppnat portarna till sitt mångfacetterade liv på scen och film men även privat. Han är den siste kvar i livet av de skådespelare som medverkade i casinorevyerna som från 1940-talet och i flera decennier framåt lockade publiken till gapskratt. Läs mer
En sann saga, kan man kalla denna bok.
Mot en väldokumenterad historisk bakgrund har författaren skrivit en roman som inte bara handlar om mord på två poliser i det sena 1800-talets Hälsingland. Initierat skildrat – och med stor miljökännedom – får man bilden klar för sig: huvudpersonernas torftiga utsatthet, främst orsakad av fattigdom, dålig – för att inte säga – obefintlig skolgång, rusdryckernas förbannelse men även enda möjlighet till att överleva via lönnkrögeri, är den sammansatta bakgrunden till tragedin.
Samt början till vårt moderna samhälle, skulle man kunna säga, genom att protesterna mot dödsstraffet tog fart. Läs mer
Under året har jag hunnit läsa många böcker som av olika anledningar inte blivit recenserade här i Alba. Jag har valt ut tre av dem för att de ändå är värda att nämna. De är sinsemellan mycket olika och kan kanske vara inspiration till vad ni skall lägga i era sommarhögar. Ni vet alla de där böckerna man skall läsa sedan – när man får tid. Det är nästan det som är det bästa med semester påstår en del. Tanken på allt som äntligen skall bli av. Vare sig det sedan blir det eller ej. Läs mer
Det finns ingen svensk författare jag har större aktning och respekt för än Sven Lindqvist. Hans alldeles speciella estetik, där en skönlitterär-essäistisk stilkonst möter historiskt och ideologiskt förankrad förklaring och argumentation i sak med ett konsekvent humanistiskt perspektiv är enligt min mening både effektiv som underlag för kunskapsbildning och etiska ställningstaganden, samtidigt som den gör läsningen njutbar. Läs mer
Gerda Antti skriver nära, starkt och intensivt. Hon förstår att ge de vanliga sin röst; skriver deras biografier som inte skriver dem själva. Det kanske märkligaste är att mitt i svärtan, eländet och sorgen finns glimtarna, eruptionerna, livet som i sig själv är resistensen mot ickelivet. Ett slags förtvivlans mod som ger kraft nog att leva så länge som det går. Läs mer
Det är svårt att bryta schabloner. Leena Lehtolainen har lyckats ganska bra i sina tidigare kriminalromaner om polisen Maria Kallio. Även om Kallio ibland känts lite väl mallad och bara just som en motsats till de vanliga schablonerna. Detta har blivit mer och mer tydligt för varje bok hon förärats. Hon har nämligen tillåtits att utvecklas, vilket förstås i princip är bra, men nu börjar det bli allt för tydligt vart Lehtolainen vill komma. Tänk lyckligt gift kvinna som lite ungdomsnostalgiskt lyssnar på punkmusik och jämför med olycklig frånskild manlig polis som lyssnar på opera/klassisk musik. Läs mer
Från Siciliens vilda trakter till den amerikanska maffians dödsryckningar och den italienska processen, lyder undertiteln på försättsbladet.
Lite prärieromantik kan man ana däri. Även om avskyn för den organiserade brottslighetens konsekvenser tydligt lyser igenom i författarens bisatsmarkörer. Men visst finns hos många, liksom hos mig själv, en underlig form av skräckblandad förtjusning för företeelsen.
Och det går väl an att betrakta det hela på håll. Och att se det på film, som i de välgjorda Gudfadern-filmerna med Marlon Brando och Al Pacino. Men det handlade ju mycket om förr i tiden. Idag då? Läs mer
Joyce Carol Oates är fascinerande produktiv. Det strömmar böcker från henne. Oftast stora tjocka volymer. Den senaste är dock en liten tunn och till synes oansenlig sak. Historien i den skulle kunna vara en sidohistoria ur ett av hennes mer omfattande verk. De som ibland brukar vara så omständliga att man blir otålig vid läsningen. Läs mer