Få klädskapare uttrycker sig så exakt omkring vad mode handlar om som japanen Yohij Yamamoto. Till det exakta hör konsten att kunna urskilja förhållandet mellan nytt och historiskt, det som är rörligt och det som är fast, det som är flyktigt och det som är permanent, det som flyter och det som är stabilt – alltsammans ämnen som de stora klädskaparna förmått hitta geniala nycklar till, vilket gjort dem klassiska. Läs mer
Sällan såg man ett vackrare porträtt av en människa än i Katie says goodbye. Men i Lars von Triers Guldhjerte-trilogi finns de (Breaking the waves, Idioterne, Dancer in the dark). Och i litteraturen. I Elsa Morantes Historien finns en liten varelse, Ida, som utan att belasta någon med överväganden eller grubbel helt enkelt ”gör vad som kommer an på henne”, genom kriget och förföljelserna, genom familjesorger och fattigdom. Hon gör det till synes utan att reflektera, i vart fall artikulerar hon inga anklagelser och definitivt ingen klagan. Läs mer
I två aktuella filmer ges utsagor om förhållningssättet till avgrundsdjup sorg.
Filmerna är inbördes mycket olika, i fallet Call me by your name har vi att göra med en kelen, soft underhållande men också antydningsvis ytlig historia om en ung mans sexuella uppvaknande, som avslöjar fascination för både kvinna och man. Läs mer
Ännu ett år har nått sitt slut, och även om 2017 var ett mediokert filmår så fanns det några verk som gjorde djupare intryck. Vissa av dem kan tjäna som eftersträvansvärda ideal för filmskapare världen över, andra som avskräckande exempel.
Årets genreuppdatering
En klyscha i skräckfilmer är att den oskuldsfulla, vita tjejen till huvudperson överlever medan den svarta karaktären Läs mer 
Är punk möjlig idag? Frågan ramlar över mig en kväll i mellandagarna framför SVT:s dokumentärsatsning Eran – punk i tre delar av Kristina Lindström och Kristian Petri. Första delen släpptes på självaste julafton, så kontrasten mellan julsångerna och den skräniga punken gör sig ordentligt påmind. Läs mer
Det framgick tydligt att JJ Abrams, regissör och manusförfattare till Star Wars: The Force Awakens, kunde se bortom ytan på tidigare filmer och identifiera det som gjorde Star Wars så magiskt. Rian Johnson, regissör och manusförfattare till The Last Jedi, har studerat ytan utan att förstå essensen. Detta märks på hur han tagit tillvara just de mest irriterande aspekterna i tidigare filmer: löjlig humor, gulliga rymdvarelser (som skall krängas till barn i form av leksaker) samt datoranimationer. Läs mer
Blade Runner 2049 är en uppföljare av sorten ”mer av samma vara” som undviker att kännas som en upprepning av sin föregångare, även om man plockar flitigt från dennes olika ingredienser: frågor om vad det innebär att vara människa, en framtidsstad badande i neon, samt den mystiska betydelsen av en häst. Läs mer
