Två filmer som handlar om att filma! Om allt vad förtretligheter det kan innebära, att vara i filmbranschen, att vara på uppåtgående eller på en rutschebanefärd mot rena undergången. Det är vad Once upon a time in… Hollywood och Tel Aviv on fire är. Vilt utnyttjande alla de tacksamma clichéer och föreställningar som en verklighet som inte är består av. Läs mer
Knappt har man fått fatt på en tråd i relationerna fader-moder-son-grannar förrän man bringas i tvivel om vem som är vem. Ett eller annat slinter i själva historieberättelsen, som är en tillbakablick.
En tillbakablick på vad som egentligen hände och med vilka konsekvenser, vem som egentligen älskade vem och på vilket sätt man förvaltar vetskapen om, att man skjutit ihjäl sin egen bror. Läs mer
Jag arbetade en gång tillsammans med en ung kille som var adopterad från Sydkorea. Han beskrev, liksom Tobias Hübinette, forskare vid Mångkulturellt centrum, gjort, hur det stora antal barn därifrån kommit att utgöra egna kontinenter tillsammans med ofrivilligt barnlösa skandinaviska föräldrar i olika delar av världen, kontinenter med helt egna problematiker och disharmonier. Läs mer
Verklighetens ”spion”, och man måste efter att ha tagit del av berättelsen bakom Trevor Nunns film Red Joan faktiskt sätta begreppet inom citationstecken, var Melita Stedman Norwood (1912-1995). Det är genom hennes öde hela denna fylliga situation av mänskliga och etiska överväganden skildras, som ställer allt på tvärs. Läs mer
Kunde man säga att Mia Engberg är för filmen vad Anna Pettersson är för teatern? Ja, i den meningen att de på ett överrumplande sätt förändrar den konstform de samtidigt fullkomnar – så att om Anna Pettersson nyläser och i sina iscensättningar återanalyserar teaterns klassiker, bättre än någon akademisk institution (läs gender), så låter Mia Engberg filmerna hon arbetar fram hela tiden vara på väg att gå i upplösning för att ta ny form, ibland helt enkelt genom att försvinna ett tag – som när ett telefonsamtal mellan de älskande får äga rum under ’black screen’, vilket får åskådaren känna sig sitta i samma rum som dessa två mentalt befinner sig i. Läs mer
Sätten att uttrycka sig genom konsten mitt i tillvarons vedervärdigheter är oändliga, sådan konst har alltid skapats, måste skapas. Den aktuella tyska filmen Don’t look away ”handlar” om konsten, skulle man kunna säga. Den börjar på vandringsutställningen av Entartete Kunst (degenererad, urartad konst), när den är i Dresden 1937, där den passionerade unga kvinnan (som senare blir hospitaliserad, steriliserad och slutligen gasad pga sin läggning) visar de förnekade verken för sin lille systerson och senare ropar till honom, när ambulanspersonalen släpar bort henne: titta inte bort! eller kanske ännu hellre: blunda inte! Läs mer
I såväl Kapernaum som They shall not grow old är närvaron allt. I verkligheten och i minnet av verkligheten. I Nadine Labakis Cannes-belönade och Oscar-nominerade film Kapernaum följer vi med pojken Zain i hans utsiktslösa vardag i Beirut, tillsammans med sin egen familj, tillsammans med en papperslös ensamstående mor och hennes baby. Läs mer
Ibland tar den ena saken den andra i handen, ger perspektiv och förklarar det som tycktes nästan ohanterligt. För jag tycker det är ohanterligt att en så bakåtsträvande rörelse som metoo har kunnat gripa omkring sig som den har – men så kommer två filmer upp på repertoaren som på var sitt sätt och i vitt skilda sammanhang genom vidsträckta berättelser visar vad som fortfarande är det väsentliga, var kampen leder framåt och var den bara förstör allting som längesedan uppnåtts. Läs mer
Redan 2003 tillkännagav James Cameron att han ville filmatisera den japanska serien Battle Angel Alita, men tyvärr hamnade filmen i ”utveccklingslimbo” eftersom Cameron sedermera blev alltför upptagen med att göra filmer om smurfar i yttre rymden (läs: Avatar). Till slut lät han Robert Rodriguez ta över regissörsstolen, och efter sexton års väntan får vi äntligen se resultatet. Läs mer
