Den falska prästen är en äkta skurk
Corpus Christi är en utmanande film, skapad i ett land med en mångfald i det religiösa uttrycket, progressivt eller reaktionärt om vartannat, men en levande församling som även fött en påve, en kristenvärld som återkommande skildrats i filmkonsten, vi minns Pawlikowskis Ida från 2013, om en ung flickas kamp med sig själv, sitt ursprung och den sargade polska historien. Läs mer
Hur skall det gå för Asako?
Asako I & II är ”den gamla vanliga historien” om plötslig passion som faller till ro i sansad vardagslunk, men vägen dit är intressant och inte så lite dramatisk, några gånger väldigt humoristiskt fångad, hela tiden med en detaljrikedom i iakttagelsen som fängslar. Det är en film man absolut inte skall missa! Läs mer
Orättvis anklagelse
En officer och spion – regi: Roman Polanski
När pappa blev tant
Mårten Klingberg – Min pappa Marianne
Menig soldat
En skådespelare jag pratade med hade för utvecklandet av en karaktärsroll gått i dialog med ett flertal poliser och militärer med erfarenhet av att ha dödat och de hade då berättat, att denna erfarenhet gick sedan inte att bli av med, den etsade sig fast i rent fysisk bemärkelse och gjorde det hart när omöjligt att hitta tillbaka till sig själv igen. Läs mer
Det som samtidigt sker
En vit, vit dag – The Tree House
Under Göteborg Film Festival 2020 visades en vietnamesisk film, som på ett exceptionellt sätt exponerade ett nationellt och existentiellt tillstånd, liksom den på ett helt märkligt sätt satte förhållande mellan nutid och dåtid, liv och död, episk kontra lyrisk föreställningsvärld i spel. Läs mer
Den filosofiska blicken mot (film)konsten
Céline Sciamma – Porträtt av en kvinna i brand
Hög tid för Magnus och Patrick
Folkteatern – Madame Bovary och filmen Camorrans barn
Ramlar man ned framför TV:n efter välförrättat värv sent på eftermiddagen, kan man sugas in i två program på TV 3 som bjuder på enastående nonsens av snarlikt slag: först Svenska Hollywoodfruar, därefter Lyxfällan. I den förra tycks deltagarna inte ha en susning om vilka verklighetskarikatyrer de förvandlats till, i den senare krälar stackars offer i stoftet genom en kusligt växande självinsikt om att ”det är ju inte klokt”, ”det är för dj-t”, ”det trodde jag aldrig…” osv, osv. Läs mer
Xavier Dolan får man aldrig nog av
Matthias & Maxime – Xavier Dolan
Till det oemotståndliga med Xavier Dolans filmer hör sättet han drar in åskådaren i sitt eget blodomlopp, genom vilket han sedan låter en snabb, förförisk, inte så lite självironisk och tokhumoristisk berättelse bubbla upp – här finns ingen självömkan eller tyck-synd-om-mig-nu-attityd, hur grymma de öden han skildrar än är, framför allt på det riktigt intima, känslomässiga planet. Läs mer