Skildringen av jazztrumpetisten Lee Morgan i filmen följer det som i klassisk dramaturgi omtalas som rummets, tidens och handlingens enhet, här gäller tidens enhet, markerat av en återkommande närbild på den enkla kasettbandspelare som upptar monologberättelsen från Morgans frus, Helen Mores, sida. Läs mer
Jag var inte mer än sexton, sjutton år, när jag första gången fick böcker av James Baldwin mellan händerna: Gå och förkunna det på bergen (1953), Ingen känner mitt namn (1961) båda nästan omedelbart översatta till svenska. Intresset för den afroamerikanska problematiken hade redan väckts genom Gunnar Myrdals An American Dilemma från 1944 och diskussioner om boken i vår gymnasiemiljö i Jönköping i början av sextiotalet. Läs mer
Vem kan som isländaren Dagur Kári skåda människornas grumligaste konturer och samtidigt ge en så knivskarp skildring av det liv som är deras, betingelserna för det? En väldig vänskap följer med en ut ur salongen efter att man har sett två människor mötas, förändras – det blir ingen happy ending i vanlig mening men trots det en slutbild full av hopp och än mer: insikt. Läs mer
Om man söker efter en högre mening med filmen Elle söker man förgäves. Den har ingen sådan högre mening och däri ligger en del av dess mästerskap. Mästerskap är ett stort ord, som man skall vara ytterligt försiktig med, men i förhållande till Paul Verhoevens senaste film kommer man inte förbi omdömet. Läs mer
För att hämta sig efter alla guldbaggenomineringar till en av förra årets filmer jag inte kommer att ägna ett par timmar av mitt korta liv, Hundraettåringen.…, kan man fördjupa sig i tre meditativa studier från öst och väst:
Efter stormen av Hirokazu Kore-eda, Jim Jarmuschs Paterson och Kenneth Lonergans Manchester by the sea. Läs mer
