När pappa blev tant
Mårten Klingberg – Min pappa Marianne
Menig soldat
En skådespelare jag pratade med hade för utvecklandet av en karaktärsroll gått i dialog med ett flertal poliser och militärer med erfarenhet av att ha dödat och de hade då berättat, att denna erfarenhet gick sedan inte att bli av med, den etsade sig fast i rent fysisk bemärkelse och gjorde det hart när omöjligt att hitta tillbaka till sig själv igen. Läs mer
Det som samtidigt sker
En vit, vit dag – The Tree House
Under Göteborg Film Festival 2020 visades en vietnamesisk film, som på ett exceptionellt sätt exponerade ett nationellt och existentiellt tillstånd, liksom den på ett helt märkligt sätt satte förhållande mellan nutid och dåtid, liv och död, episk kontra lyrisk föreställningsvärld i spel. Läs mer
Den filosofiska blicken mot (film)konsten
Céline Sciamma – Porträtt av en kvinna i brand
Hög tid för Magnus och Patrick
Folkteatern – Madame Bovary och filmen Camorrans barn
Ramlar man ned framför TV:n efter välförrättat värv sent på eftermiddagen, kan man sugas in i två program på TV 3 som bjuder på enastående nonsens av snarlikt slag: först Svenska Hollywoodfruar, därefter Lyxfällan. I den förra tycks deltagarna inte ha en susning om vilka verklighetskarikatyrer de förvandlats till, i den senare krälar stackars offer i stoftet genom en kusligt växande självinsikt om att ”det är ju inte klokt”, ”det är för dj-t”, ”det trodde jag aldrig…” osv, osv. Läs mer
Xavier Dolan får man aldrig nog av
Matthias & Maxime – Xavier Dolan
Till det oemotståndliga med Xavier Dolans filmer hör sättet han drar in åskådaren i sitt eget blodomlopp, genom vilket han sedan låter en snabb, förförisk, inte så lite självironisk och tokhumoristisk berättelse bubbla upp – här finns ingen självömkan eller tyck-synd-om-mig-nu-attityd, hur grymma de öden han skildrar än är, framför allt på det riktigt intima, känslomässiga planet. Läs mer
A man’s gotta do what a man’s gotta do
The Lighthouse – Robbert Eggers
Är det inte fantastiskt?
Roy Andersson – Om det oändliga
Det är ett känt konstaterande av danske filosofen Søren Kierkegaard, att ”livet måste levas framlänges men bara kan förstås baklänges”. Det kan mycket väl ha varit ett grundsynopsis för Roy Anderssons senaste film, Om det oändliga. Det är utan tvekan dess berättarstruktur. Den tar sin början i en Golgatavandring av i dag, där den vanligaste gubben i Sverige släpar ett jättekors uppför backen alltmedan han får utstå spott och spe och förtvivlat frågar sig, om och om igen: Läs mer
Människorna som brickor i ett spel
Göteborgs Dramatiska Teater – Faces
Av en ren slump – eller var det ödet? – kom jag att se Mike Nichols Carnal Knowledge i veckan, ett DVD-fynd jag lagt beslag på. Regissören ligger även bakom storverk som Vem är rädd för Virginia Woolf och Angels in Amerika (1966 och 2003) och den legendariska filmen säger väldigt mycket om den tid också Faces (liksom flera andra av John Cassavetes’ filmer) utspelar sig i, frigörelseåren under 60-talet och framåt, de moderna livsstilarnas genombrott, sammanfallande med diverse sammanbrott! Läs mer
Ondskan som ligger bakom
Marianne & Leonard: Words of Love – Nick Broomfield
